Förlossningsberättelse del 3

Efter att CJ hade ringt in barnmorskan för att fråga om det verkligen skulle göra så ont som jag upplevde det frågade BM om jag ville att de skulle undersöka mig för att se hur långt kommen jag var och svaret på den frågan var utan tvekan ”JAAAAAA” för jag kände att mer ont än så här kunde det knappast göra! BM blev förvånad över hur snabbt allt hade gått och brast överraskat ut i ett ”ja men se där, nu kommer bebisen alldeles strax! Du är öppen 8cm!”. Jag trodde inte det var sant och kände en enorm lättnad, jag hade läst att man brukar ha krystvärkar i ungefär en halvtimme så nu såg jag verkligen målet framför mig även om det kändes sjukt overkligt och gjorde fruktansvärt ont!

Efter att BM hade förberett britsen som man ligger på frågade hon hur jag ville föda och vid det ögonblicket kunde jag inte tänka klart och ville egentligen bara ligga kvar på ryggen precis som jag redan gjorde med lustgasmasken tryckt mot mitt ansikte samtidigt som jag kramade sönder makens hand var gång det kom en värk (han har berättat att han blev sjukt imponerad över hur stark jag var för hans hand höll på att gå sönder) men BM insisterade eftersom hon tyckte att alla ställningar var bra förutom just den på ryggen, jag uppfattade inte riktigt varför men jag blev i alla fall ombedd att ställa mig på knä på britsen och luta armarna mot ryggstödet som CJ hade hissat upp. Denna ställningen upplevde jag som den skönaste men dessvärre blev jag inte långvarig för så fort krystvärkarna drog igång på riktigt informerade BM om att jag själv var tvungen att ta emot bebisen om jag ville föda i denna ställningen och det ville jag verkligen INTE så jag fick raskt byta ställning och plötsligt låg jag på sidan med ena benet upp i vädret och där blev jag liggande tills dess att Ludwig var ute. Jag hade inte i min vildaste fantasi kunnat förutspå att det var i den positionen som jag skulle föda barn, jag hade egentligen inte hunnit tänka så mycket på förlossningen överhuvudtaget och det tror jag var ganska bra. Mina krystvärkar varade omkring 30 min och hela situationen var så surrealistisk, jag minns bara vissa sekvenser och att det gjorde brutalt ont.

Dels upplevde jag att både maken och barnmorskorna befann sig flera hundra meter bort och att de pratade om mig i tredje person, jag hörde svagt hur CJ räknade sekunderna då  värkarna gjorde sig till känna och plötsligt brast han ut att han kunde se huvudet på Ludwig och att det nu var nära…då minns jag att jag själv tänkte att han bara hittade på för att få mig att orka längre. Jag minns också att jag tyckte att jag befann mig i en animerad film och att den ena barnmorskan såg ut som en tecknad figur som med jämna mellanrum kom fram och sa ”det här kommer gå sååååå bra” och tog sedan lustgasmasken ifrån mig eftersom den tydligen gjorde att jag inte riktigt var med i matchen och tog i så mycket som krävdes (maken har berättat att jag till slut hade tryckt masken så hårt över munnen att jag var rent blå i ansiktet). Innan slutskedet på krystvärkarna kunde jag skymta att barnmorskorna stod med ryggen emot och tittade på en datorskärm samtidigt som de drack blåbärssoppa och jag trodde på allvar att de skulle missa bebisen, CJ hade också känt en viss oro vissa tillfällen då de inte hade någon uppsikt över händelseförloppet men jag antar att de är så rutinerade så att de har koll på läget även om de står med ryggen mot och pratar om annat. En kvart innan Ludwig anlände var det dessutom dags att byta barnmorske-team och det är jag så glad för eftersom de nya barnmorskorna var så mycket mer närvarande och stöttande, de hjälpte till att hålla emot mitt ben samtidigt som jag krystade för kung och fosterland och pratade hela tiden med mig vilket jag upplevde som en trygghet (även om jag var helt borta). Mitt i allt drabbades jag dessutom av kramp i benet och behövde lägga ner det mellan värkarna vilket inte var helt optimalt eftersom Ludwigs huvud klämdes och således åkte in igen, så höll det på några gånger innan han plötsligt slank ut. Känslan när allt glider ut är helt bisarr och jag minns att jag kunde riktigt känna armarna och benen passera där nere, en sjukt obehaglig känsla som inte går att beskriva med ord. Kort där efter hade jag världens sötaste lilla Ludwig liggandes på min mage och jag kunde fortfarande inte riktigt förstå, det tog några minuter innan jag på riktigt kände den där glädjen som alla beskriver för till en början var jag bara chockad över allt jag hade gått igenom men när jag sedan fick ögonkontakt med Ludwig var all smärta och de senaste fyra timmarna som bortblåsta.

Jag vet inte hur det är möjligt men jag lyckades alltså föda utan att spricka och fick bara en liten reva som egentligen inte hade behövt sys men BM satte ändå ett stygn för att skynda på läkningen. Jag kunde omgående gå på toaletten och kissa utan några problem och jag har heller inte haft några problem med att göra nr 2 som jag förstått att många upplever som besvärligt efter en förlossning. Jag blödde dessutom väldigt lite under förlossningen och så här två veckor efter att Ludwig anlände har blödningen i princip slutat. Jag är så otroligt tacksam och glad över att jag fick en snabb förlossning som såklart var otroligt intensiv och fruktansvärt smärtsam men jag har inte några ”traumatiska” minnen i den bemärkelsen, jag är dessutom så otroligt tacksam över att Ludwig lyckades ta sig ut frisk och allert. Känslorna till honom är obeskrivlig, jag trodde aldrig att jag skulle ha förmågan att känna så här mycket för någon…

Ludwig vägde 2.875 gram och var 47cm lång när han föddes.

Om ni har några som helst frågor så får ni mer än gärna ställa dem, jag kommer att svara så öppet och ärligt som möjligt! Jag hade själv miljoner frågor innan förlossningen som jag kände att jag inte riktigt fick svar på så nu när jag har allt färskt i minnet är det optimalt att ställa frågor, jag har förstått att man glömmer det man gått igenom väldigt snabbt!

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.