En liten Ludwig-uppdatering…

Hjälp vart tar tiden vägen? Min bebis växer verkligen så att det knakar och jag vill bara stanna tiden för ett tag, jag hinner inte riktigt med i svängarna och plötsligt har han vuxit ur både storlek 50 i sina kläder samt storlek 1 i blöjor! Det är samtidigt helt fantastiskt att se hur han utvecklas, sedan några veckor tillbaks fixerar han verkligen blicken och är med på ett helt annat vis. Han jollrar lite smått och han ler, hans leende är för övrigt bland det finaste leendet jag någonsin sett (precis som alla mammor säger om sina barn, haha!) och jag riktigt smälter. Hans hormonplitor är i princip borta men istället ser det ut som att han börjar få skorv ovanför ögonbrynen i pannan, jag hoppas inte det bryter ut inför barndopet för det vore ju lite trist! Han har dessutom blivit en riktig liten tjockis och dubbelhakan är svår att undgå på bild, haha!

De senaste två dagarna har Ludwig varit otroligt ”mammig”, jag kan i princip inte lägga honom ifrån mig utan har gått omkring med honom i bärselen som vi nyligen införskaffat och det gör mig något frustrerad eftersom jag själv blir otroligt begränsad i vad jag hinner med om dagarna. Den där bärselen är dock lite svår att förstå sig på, jag hoppas jag har monterat honom rätt i den! Jag är tex osäker på hur hårt man kan dra åt alla remmarna och jag är rädd att hans små ben klämmer när jag sätter på den extra ”mojängen/remmen” man ska ha när bebisen väger under 4,5 kg. Har ni upplevt detsamma?

För övrigt har jag känt mig ganska stressad på sistone och tråkigt nog är det ambitionen om att hinna med alla besök som framkallar känslan, jag vet att alla i all välmening vill hälsa på Ludwig och mig om vardagarna men i och med att helgerna alltid är till bredden fyllda av socialt umgänge behöver jag även tid för att hitta mina och Ludwigs rutiner och ägna mig åt mina intressen. Det blir lite av en ond cirkel eftersom Ludwig konstant utvecklas och många i hans närhet såklart vill träffa honom med ganska korta mellanrum, jag vet inte riktig hur jag ska räcka till ibland. Är jag alldeles ensam om att känna så här?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.