Gravid v.20

Tisdagar är i dagsläget min favoritdag, det är nämligen den dagen i veckan som jag träder in i en ny graviditetsvecka och känslan av att ”due date” sakta men säkert börjar närma sig blir lite mer verklig. Jag tycker för övrigt att tiden sniglar sig fram och att jag fortfarande har halva tiden kvar känns som en oändlighet!

Tyvärr har jag inte förärats med en ”alldeles fantastisk graviditet”, men jag är heller inte en av de olycksdrabbade som har en fullkomligt hemsk upplevelse utan det har gått lite upp och ner. Det som hittills har varit den största utmaningen för mig är tröttheten, tröttheten som i sin tur har bidragit till att jag känt mig allmänt omotiverad och helt enkelt tappat intresse till att göra saker som jag annars tycker är roliga. Illamåendet har också varit påfrestande precis som foglossningen som jag drabbades av redan i andra månaden och som har begränsat mig när det kommer till fysisk aktivitet. Foglossningen har gjort sig till känna i form av huggliknande smärtor i svanken med omnejd, en smärta som för mig var alldeles främmande för jag hade av någon okänd anledning fått för mig att foglossning skulle kännas som en molande värk och inte som blixtrande hugg.

Nu, såhär 20 (fulla) veckor in i graviditeten, har det dock varit andra symptom som gjort sig till känna och som jag måste medge överträffar den jobbiga tröttheten. Det började egentligen i slutet på v.19 då jag till min stora fasa fick en blodaktig flytning. Jag har såklart läst att det kan förekomma små blödningar under den första halvan av graviditeten men samtidigt klingar blod inte särskilt väl med att man väntar barn eftersom det också kan vara ett tecken på missfall. Blödningarna i samråd med kramper och ilningar i magen samt att jag troligen också kände av sammandragningar (magen blev stenhård och öm när jag tryckte på den, jag tycker det är svårt att identifiera alla känningar men jag tror bestämt att det var sammadragningar jag hade) resulterade i att jag omedelbart fick åka in till akuten för att säkerställa att bebisen mådde bra och att allt såg ut som det skulle inuti magen. Det enda som avvek efter blodprov, urinprov och ultraljud var att jag hade lite för stort antal vita blodkroppar i förhållande till de röda vilket tydde på att det skulle kunna vara urinvägsinfektion, jag fick antibiotika och sedan skulle allt bli bra. När odlingen skickats iväg för analys visade det sig att jag inte alls hade haft någon uringvägsinfektion så jag antar att jag åt den där antibiotiken helt i onödan? Jag tycker egentligen inte alls om att behöva ta medicin med tanke på den dyrbara last jag bär på,  för tänk om medicinen skulle påverka fostret?! Nåväl, man är ganska hjälplös i sådana situationer och måste helt enkelt förlita sig på att läkarna har koll på vad de gör (även om jag inte har den bästa erfarenheten sedan tidigare)

I lördags fick jag tyvärr ännu en blodaktig flytning och jag beordrades att åka in till akuten för att åter igen säkerställa att bebisen mådde bra och att allt såg ut som det skulle med livmoderhalstapp och fostervatten mm. FEM TIMMAR fick vi vänta på akuten den här gången och det var med andra ord en fullkomligt slutkörd ”blivande mamma” som efter ännu ett ultraljud kunde andas ut. Jag har ju inte känt några rörelser i magen än så när sådana här situationer inträffar blir man ju jätte orolig, hade man bara känt att bebisen rör på sig tror jag man hade varit lugnare. Dessvärre kunde inte läkaren hitta någon förklaring till mina blödningar denna gången heller mer än att moderkakan verkar sitta ganska långt ner och att det då kan förekomma små blödningar, i de ”flesta fall” är det helt ofarligt för bebisen så vi får väl bara hoppas på att jag ingår i de där ”flesta fallen”. Nu är frågan hur vi ska agera om jag framgent får ytterligare blödningar, ska vi då varje gång bege oss till akuten för att genomgå samma procedur igen? Är det någon som upplevt samma sak? Det känns generellt som att det här inte är något man direkt ”pratar öppet med” vilket jag personligen hade uppskattat om man hade gjort för då hade man fått en bättre känsla om vad som är normalt, det här är ju helt nytt för både mig och min make så vi vet ingenting och känner oss ganska vilse emellanåt…

Topp: Rosemunde / Chinos (gravid): H&M / Brillor: Rayban / Klocka: Bering / Väska: Mulberry / Loafers: Zara

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.