Gravid vecka 37

Jag kom precis hem från Sjukhuset och Förlossningsavdelningen, jag har nämligen känt lite mindre fosterrörelser de senaste dagarna och det ska man tydligen vara lite observant på så jag ringde in och berättade om situationen och fick en tid bara någon timme efter. Jag fick ligga på en brits uppkopplad mot en EKG-monitor (vet inte om det heter så men en sådan monitor där man ser både min och bebisens puls samt sammandragningar etc) i över en timme. Lilla Elsa låg visst och sov största delen av tiden så vi fick kämpa med att väcka henne så till slut kunde jag trycka på knappen för fosterrörelser, inte alls så frekvent som vid tidigare tillfällen då jag gjort detta men läkaren nöjde sig i vart fall med antalet rörelser. Han tittade även med ultraljud för att säkerställa att mängden fostervatten såg bra ut samt att bebisens organ såg bra ut och till min stora lättnad kunde jag efter 1,5h lämna sjukhuset med en lugnande känsla. Allt ser ut som det ska och bebisen mår bra, det kommer nog vara så att jag känner rörelser lite mindre framöver för hon har ju betydligt mindre plats i magen.

Nu är vi inne på den veckan som Ludwig valde att lämna sin trygga plats i magen för att äntligen komma ut till sina föräldrar, närmare bestämt på söndag då jag nått 37+0 var dagen då han föddes. Jag hoppas ju innerligt att det blir samma med Elsa men det behöver inte alls bli så, jag vet dock inte hur jag ska orka vara gravid mycket längre så för mammas skull kan du väl komma ut?? Bebisen är nu 46cm lång och väger i slutet på veckan ca 2,97kg (Ludwig vägde 2.875g när han föddes så det stämmer ganska bra enligt snittet), nu förbereder bebisen sig på livet utanför livmodern bland annat genom att suga på tummen. Sugreflexen är nämligen viktig så att barnet kan amma.

Igår tvättade jag alla bebiskläderna och ikväll ska jag ta tag i att packa väskan så att allt är förberett, det känns lite overkligt att det nu är så nära tills vi får ytterligare en medlem i familjen. När jag låg där på britsen och såg mina sammandragningar (yes, jag har haft det sedan ungefär halva graviditeten) gå upp och ner blev jag faktiskt lite nervös och kände ett visst obehag inom mig, samtidigt som jag vill föda vaginalt så är jag ju fullkomligt slutkörd i kroppen så jag vet helt ärligt inte hur jag ska ta mig igenom den processen en gång till. Jag känner bara att jag inte orkar, jag orkar inte känna smärtan och ovissheten kring huruvida allt kommer att gå bra eller inte gör att det vänder sig i magen. Varför kan man inte ”outsourca” detta till mannen i familjen?? Jag har ju kämpat nu i snart 9 månader så då kunde väl ändå han fått ta sluttampen, han som har energi och är stark i kroppen!!

Lite komisk fotografering det här! Jag skulle egentligen mött upp en fotograf och knäppt av lite gravnidbilder i denna alldeles ljuvliga klänningen men så blev hon sjuk och fick ställa in. Vi bestämde oss för att vi själva kunde knäppa av bilderna men alltså jösses vilket projekt, haha! Det var svinkallt ute, klackarna fastnade i gräsmattan och jag höll bokstavligen på att stå på huvudet. Det blev några snabba klick med kameran innan jag gav upp och som ni ser var vädret absolut inte på vår sida, inte nog med att november kan vara årets absolut tristaste månad så hade mörkret bestämt sig för att bestå. Hela dagen var fullkomligt dyster och regnet hängde i luften…

Oavsett, vi fick oss några goda skratt så man kan väl säg att det var värt det bara för den sakens skull. Ludwig sov sött i vagnen och vaknade lagom tills när vi hitätt in till caféet för att värma oss, han fick ett mellanmål och sedan blev det lekparken för hela slanten.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.