Mitt lilla ljus i sjukstugan

Veckans sjukstuga piggades helt klart upp av att den här lilla Donnan för första gången vände sig från mage till rygg, hon vänder sig dessutom från rygg till sidoläge och det ser verkligen ut som att hon kämpar med att försöka komma upp till magläge men det kommer ju såklart att dröja ett tag till. Hon invigde dessutom en ny outfit som hon har fått av mormor, i byxorna är det storlek 68! I bodys funkar det fortfarande bra med storlek 62, hon är bra mycket stadigare än vad Ludwig var i samma ålder och plöjer igenom storlekarna i ett nafs. På bilderna syns det även tydligt hur ljus hon är i håret, Ludwig var ju alldeles svarthårig (precis som jag var när jag föddes) i samma ålder.

Idag har vi en planerad lunchdejt tillsammans med Henrik & Eva och senare ikväll ska jag på tjejkväll, förutsatt att jag känner mig pigg (skrev inlägget igår) men jag ska ju inte vara smittbar eftersom jag nu har ätit penicillin i två dygn. Igår hade jag dock ingen röst kvar och kunde inte ens prata i telefon så vi får helt enkelt se, så tråkigt bara för på sistone har så många planer fått ställas in på grund av sjukdom.

Natten till i fredags var vi med om något riktigt läskigt, eller fram tills vi insåg vad det var som hade hänt var det läskigt! Vid halv tolv hör vi hur en glasruta kraschas, alltså det lät som att en hel vägg av glas trillade mot golvet. Inom loppet av några sekunder hinner miljoner tankar passera och utan att egentligen analysera vad det rimligen borde vara hade jag tagit upp Elsa ifrån nestet och bett Calle att springa in och hämta Ludwig som låg och sov i sängen i syfte att låsa in oss på toaletten. Calle sätter Ludwig på golvet fullkomligt yrvaken och jag sätter mig bredvid med Elsa i famnen och låser dörren (Ludwig var så duktig och det första han gör när han öppnar ögonen och ser mig och Elsa är att bränna av ett stort leende och klappa Elsa samtidigt som han säger ”Heeeeej” ”Zaa”, han kan inte riktigt säga Elsa ännu utan säger ”Zaa”, sen lägger han sig med huvudet i knät på mig) samtidigt som Calle går ner för att undersöka vad som har skett, min instinkt vid denna situationen var ”vi måste sätta barnen i säkerhet”. Jag hade även tagit med min mobil så jag ringer genast 112 och berättar att jag misstänker att någon håller på att göra inbrott, här borde ju en klocka ringt eftersom vi har både larm och övervakningskameror på utsidan av huset och larmet hade inte utlösts. Vi skal-larmar alltid när vi är hemma av just den anledningen, att ett inbrott faktiskt kan ske samtidigt som man själv är hemma. Några sekunder senare hör jag hur Calle ropar ”det är lugnt, du kan lägga på luren” så jag förklarar för larmpersonalen att det var falskt alarm. Ni skulle hört min röst, dels så var jag så hes att jag knappt fick fram ett ljud och dels så skakade jag så mycket på rösten att jag fick upprepa det jag sa flera gånger för att den jag pratade med överhuvudtaget skulle förstå vad jag försökte säga.

Det som hade skett var att vår stora tavla som vi har ståendes på skänken i matrummet hade vält och glasskivan på tavlan hade såklart gått i tusen bitar. Jag hade tidigare under kvällen bett maken att hålla upp den tavlan mot väggen på ovanvåningen för att jag ville bedöma vilken storlek vi ska ha på tavlorna vi planerar till ovanvåningen och när han sedan har satt tillbaks tavlan på skänken så har han förmodligen inte gjort det med tillräckligt mycket lutning så den har stått väldigt ostabilt. Så himla trist för jag gillade verkligen den tavlan och tyckte att den passade så bra i matrummet, nu är vi alltså minus med ännu en tavla/inredningsdetalj.

Oavsett, det viktigaste var ju att det inte var något pågående inbrott men sen kan det vara bra med sådana här incidenter för det blir ju lite som en övning här hemma och jag tycker att vi skötte oss alldeles fenomenalt. 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.