När Elsa kom till världen – förlossningsberättelse

Först nu, 7 månader efter att Elsa föddes känner jag mig redo för att skriva det här inlägget. Först visste jag inte ens om jag skulle mäkta med att dela med mig av vad vi har gått igenom men samtidigt så vill jag det för jag vet att ni är många där ute som har genomgått traumatiska förlossningar precis som jag och på något sätt så känns det bättre att veta att man inte är ensam om det vilket jag hoppas på att jag kan bidra med genom att berätta om vad jag har varit med om. Jag vill berätta för jag vill även att andra ska få bättre förståelse för en sådan traumatisk händelse, det är så lätt att förminska och kasta ur sig kommentarer som såklart inte är illa menade men som tydligt visar att man inte alls förstår vad man egentligen har genomgått. Det kommer man oavsett inte att göra om man inte själv har upplevt det men man kanske kan få lite mer förståelse och bespara sig vissa kommentarer…

Det hela började egentligen redan kvällen den 10e december, jag kände mig ovanligt varm och gick därför till sängs tidigare än vad jag vanligen brukade göra. Jag sov oroligt och när jag var uppe för att kissa för säkert tredje gången den natten hade febern slagit till och jag hann bara precis att sätta mig på toalettstolen när maginfluensan bröt ut, där satt jag med magen i vädret och spydde som en stucken gris. Jag försökte att ropa på mannen men fick liksom inte fram ett ord mellan spyorna, jag lyckades i vart fall roffa åt mig en av plastpåsarna till blöjhinken som tack och lov fanns inom räckhåll.

Den enda tanken som for genom mitt huvud var ”bara inte förlossningen sätts igång nu” (12 dagar före BF), jag vacklade tillbaks till sängen. Resten av natten varvades frossa med feber och när det slutligen blev morgon mådde jag värre än värst och tömde dessutom hela tarmen på innehåll, jag minns inte sist jag kände mig så sjuk. Ludwig hade precis haft maginfluensa men vi trodde att vi hade klarat oss eftersom inkubationstiden hade passerat med några dagar, oj så fel vi hade. På morgonen velade vi fram och tillbaks kring om maken skulle stanna hemma för att ta hand om mig eller sticka till jobbet men efter att han hade pratat med 1177 samt förlossningen som menade på att det enda jag kunde göra var att vila och att få i mig vätska beslutade vi till sist att han skulle åka till kontoret. Jag låg bokstavligen däckad i sängen, jag orkade nätt och jämnt att resa mig upp för att gå på toaletten och jag märkte att även Elsa blev påverkad för hon var mer aktiv än någonsin. Vid något tillfälle trodde jag att hon höll på att vända sig i magen för det gjorde så fruktansvärt ont när hon rörde på sig och bara en sådan sak som att ligga ner i sängen var en utmaning eftersom ingen position var bekväm samtidigt hade jag inte orken till att stå upp. Jag och mannen hördes via sms under dagen, jag orkade inte ens lyfta luren för att svara i telefonen…

…under eftermiddagen beslutade sig Calle för att åka hem lite tidigare och det är vi så innerligt tacksamma för idag! Han körde inom Förskolan för att hämta Ludwig och meddelade mig att han skulle köra inom Ica för att handla till middagen. Jag minns det som igår, några minuter efter att vi hade haft kontakt kände jag den där välbekanta molande värken. Värken som påminner om en rejäl mensvärk, värken som kommer och går tills den blir alldeles olidlig. På grund av omständigheterna informerade jag genast maken efter att jag hade känt värken för andra gången, jag sa åt honom att han nog ändå skulle komma hem så snart som möjligt för att vara på den säkra sidan. Jag vill minnas att klockan var ungefär 17, tio minuter senare var maken och Ludwig hemma och då stod jag böjd över sängen och grämde mig i smärtor. Ingen som helst energi i kroppen och ett värkarbete som på en skala hade gått från 0 till 10 inom loppet av tio minuter! 

Maken blev fullkomligt chockad när han såg mig och bara en sådan sak som att han började dividera om att han “först skulle gå ner och ge Ludwig mat”! Jag skrek åt honom att det INTE var läge att ge någon mat utan ringa grannen för att komma och hämta Ludwig och genast ringa Förlossningen, jag tror dock inte att jag skrek för orken fanns inte där men i mina tankar skrek jag för kung och fosterland. Usch jag har en minnesbild på näthinnan när Ludwig står utanför sovrummet och chockat tittar på mig, Calle hade sagt åt honom att han absolut inte fick gå in till mig medan han själv försökte packa det sista till Förlossningsväskan samtidigt som han försökte att ringa Förlossningen och att få tag på grannen. Det dröjde något innan grannen var på plats och till Förlossningen kom han aldrig fram, varken till Malmö eller till Lund. Mina värkar blev fullkomligt olidliga och till slut vädjade jag åt maken att ringa ambulansen, jag insåg att jag aldrig skulle kunna sätta mig i en bil och färdas in till sjukhuset. Han ringde 112 och kom fram direkt, dock var man till en början osäker på om vi skulle få en ambulans och när Calle insåg att de velade samtidigt som han såg mig dränkt i smärtor höjde han rösten åt personen i telefonen och bad dem bekräfta om de över huvudtaget skulle skicka någon ambulans för annars behövde han få ner mig i bilen genast. Där och då insåg de allvaret och ambulansen var på väg.

När ambulansen var på plats låg jag ner i sängen och kände nästan att jag höll på att tuppa av, det kändes som att jag inte hade en enda paus mellan värkarna. Ambulansförarna pratade lugnande med mig och ville få en bild kring hur “allvarligt” det var och menade på att det inte brukar vara så bråttom som man tror. De såg hur jag led och ganska snart beslutade de att vi var tvungna att få ner mig till ambulansen så att jag åtminstone kunde få lustgas. Det var lättare sagt än gjort att få ner mig eftersom vår trappa är så brant att man inte får upp en bår, jag var tvungen att gå ner för trappen med stöttning av ambulansförarna. Jag hann bara ett par trappsteg mellan varje värk. Väl på plats i ambulansen dröjde det innan de började att köra (jag vet faktiskt inte varför, om man kanske fortfarande velade kring om jag skulle få åka in i ambulans eller om de ansåg att vi själva skulle köra) så till slut informerade jag dem om att mitt första barn kom ut redan 4h timmar efter att värkarbetet påbörjades och att jag hade så jkla ont att jag knappt visste vad jag skulle ta mig till. Då fick de bråttom, de ville inte att jag skulle föda i bilen. Jag minns ambulansturen som igår, varenda gupp vi körde över fick mig att vrida mig i smärta och då saktade de verkligen ner inför varje gupp när de insåg hur ont det gjorde på mig.

Väl framme på sjuhuset hamnade jag i karantän eftersom jag hade maginfluensa, vi fick ett stort rum och mottogs genast av en barnmorska som kopplade upp mig för att ha koll dels på värkarbetet men även på bebisen i magen. Allt såg fint ut. Jag upplevde det som att man var väldigt lugna över situationen och barnmorskan frågade om jag ville att hon skulle titta hur mycket öppen jag var. SJÄLVKLART ville jag det, det visade sig att jag var öppen 10 cm. Jag hade med andra ord på en timmes tid öppnat mig fullt ut. Man beslutade att vi skulle invänta vattenavgång. Jag vet inte riktigt vad jag tänkte där och då men jag kände i vart fall lättnad över att vi var på plats, jag var dessutom förvånad över hur ont jag hade. Jag som hade en bild av att andra förlossningen skulle kännas “enklare”, att jag skulle vara mer “med” och rent av klara av situationen så mycket bättre. Oj så fel jag hade.

Barnmorskan informerade oss om att hon bara skulle springa ut för att hämta något utanför rummet och att hon alldeles strax skulle komma tillbaks. Hon skulle bara rätta till det ena CTG-bandet runt magen först eftersom det hade tappat bebisens hjärtljud. TACK GODE GUD för att barnmorskan inte ignorerade detta och först gick ut för att hämta det hon behövde. Det vanliga är ju att bebisen har rört på sig och därför behöver man flytta på CTG-bandet så att man åter igen fångar upp hjärtljuden. Här blev allt K A O S och vi gick in i den delen som kom till att bli traumatisk.

Elsas hjärtljud hade gått ner! Man beslutade att sticka hål på hinnorna samt förbereda för akut kejsarsnitt (jag tror att beslut om kejsarsnitt var för att Elsa först låg för högt upp efter att man hade tagit vattnet men är lite osäker, man kanske ändå hade beslutat för kejsarsnitt). Vattnet gick och barnmorskan förberedde dropp i höger armveck men innan hon var klar med det hade Elsa bokstavligen trillat ner i bäckenet och man insåg att det skulle ta för lång tid med kejsarsnitt. Man tryckte på “stora larmknappen”, rummet blev genast fyllt med folk. Det var folk överallt och det var först då som vi insåg att något var fel, eller maken gjorde det i alla fall…själv var jag mentalt helt väck. Krystvärkarna satte igång direkt, på första krystvärken var huvudet ute. Maken har i efterhand berättat att när han såg Elsa var han säker på att hon var död, hon var kritvit och alldeles livlös. Andra krystvärken kom men ingenting hände, hon hade fastnat. Jag har i efterhand fått förklarat för mig att när bebisen trillar ner i bäckenet ska den göra en rotation så att den kommer rätt med axlarna, barnmorskans teori är att Elsa inte orkat göra denna rotationen. Värkarna hade bokstavligen piskat oss båda två, jag hade haft ca 8 värkar var 10e min, och Elsa hade gett upp. Vid denna tidpunkten hade de tagit lustgasen från mig, jag hade ingen som helst bedövning för jag var tvungen att vara alldeles klar i huvudet. När bebisarna fastnar på detta viset, Elsa satt fast på två ställen dels vid ena ryggkotan men även vid blygdbenet, har barnmorskorna vissa manövrer som de testar för att se om barnet lossnar i själva manövern. I mitt fall blev jag beordrad att ställa mig på alla fyra, jag låg alltså på ryggen i traditionell förlossningsställning med huvudet utanför och var tvungen att ställa mig på alla fyra. Jag minns än i dag hur jag kände Elsas huvud dinglandes mellan benen samtidigt som jag bokstavligen kastade mig själv runt och lyckas ställa mig på alla fyra. Fråga mig inte hur jag klarade det men man bara gör det. Elsa lossnade inte som barnmorskan hade hoppats på. Samtidigt beslutade läkaren om att hon skulle ta över förlossningen och hon kunde bara förlösa i liggande ställning så jag var tvungen att komma runt på ryggen igen, åter igen kände jag Elsas huvud kastas mellan benen på mig. En fruktansvärd känsla som inte går att beskriva med ord.

När jag ligger på ryggen i traditionell förlossningsställning med benen uppåt och man inväntar tredje krystvärken är det på liv och död. Barnmorskan tittar mig i ögonen och säger åt mig “Therese, nu får du EN chans. Hon måste komma ut på denna värken”, samtidigt står maken på min högra sida och säger åt mig “Älskling nu MÅSTE du få ut henne” sen trycker de upp mina ben mot magen. Just denna händelsen inträffar en gång men för mig är det precis som att jag svävar ovanför min kropp, det enda jag ser är barnmorskans ansikte och sen hör jag henne säga “Therese, du får EN chans”, Calle säga “Älskling, nu MÅSTE du få ut henne” och benen trycks upp – detta upprepas för mig säkert femton gånger. Det går liksom på repeat. Jag känner ingenting utan hör bara dessa meningarna och känner att benen trycks mot mig om och om igen. Det är som att jag befinner mig i en film och ser någon annan genomgå förlossningen, som att jag har lämnat min egen kropp. Maken har berättat att jag fick några galna krafter och krystade verkligen för livet. Samtidigt som jag krystade tryckte läkaren in hela sin hand inuti mig och fick på något oförklarligt vis (hon förstår det inte själv när hon i efterhand har berättat om händelseförloppet) tag i Elsas axel och rycker loss henne och då trillar hon ut ur mig. DÖD, hon har haft syrebrist i upp till fyra minuter.

Navelsträngen klipps av i all hast och Neonatal-teamet står redo till vänster om mig, jag får ingen bebis på mitt bröst. Jag hör inget skrik, alla försvinner från mig när hon väl kommit ut. Jag minns att jag tittar till vänster där alla befinner sig och ser makens min när han ser Elsa ligga med syrgas samtidigt som personalen pratar i facktermer och masserar henne, han ser alldeles tom ut. Sen vänder han sig mot mig och gör ett försök till leende för att han inte vill skrämma mig men jag förstår att något är fel. Jag blir beordrad att ligga kvar med benen i förlossningsläge eftersom jag måste bli sydd. Minutrarna går, vi förstår ingenting. Allt fokus är på Elsa och i en sådan här situation känner man sig liten på jorden kan jag intyga. Först genomgår man en förlossning från helvetet där ingen som helst hänsyn finns att ta för mamman eftersom det enda viktiga är att få ut bebisen så fort som det bara går och sen efteråt ligger man kvar alldeles ovetandes om vad som händer.

Apgarskalan (en skala där man rankar tillståndet på alla födda bebisar) var noll på allt, Elsa hade ingen puls, gav inga grimaser eller reflexer, hon hade ingen muskeltonus och ingen andningsfrekvens. De flesta bebisar är lite blå när de föds för det är en extremt påfrestande situation, Elsa var inte blå utan vit. Ett helt team stod runtomkring henne och gav henne massage, syrgas och hade koll på alla värden. Så här i efterhand när vi har pratat med läkaren som förlöste Elsa har vi förstått att när sådana här akuta tillstånd inträffar vid förlossningar har läkaren 5 minuter på sig att få ut bebisen, dröjer det längre än så får bebisen i de flesta fall något men för livet eller också överlever de inte. Elsa hade syrebrist i 4 minuter, att en minut hit eller dit kan spela roll för någons liv gör mig evigt tacksam för sjukvården.

Elsas puls kom igång med hjälp av massage och syrgas. Många gånger behöver man ta till elchocker för att få igång hjärtat men det behövdes tack och lov inte, jag har förstått att riskerna för bestående men är större när man behöver ta till den typen av hjälp. När man hade kontroll över hennes puls beslutade man först att jag inte skulle få vistas i samma rum som Elsa eftersom jag hade maginfluensa, då brast det fullkomligt för mig. Man tyckte att jag skulle vara isolerad ifrån henne i hela två dygn men där och då var det en läkare som sa ifrån och menade att Elsa i så fall redan hade blivit smittad med tanke på att hon befunnit sig inuti mig, hon tyckte nog så synd om mig och såg att jag nästan hade gett upp. Man tog ett nytt beslut om att vi alla tre (jag, maken och Elsa) skulle få ett isoleringsrum och det är jag så tacksam för, tänk att inte ens få se din bebis på så lång tid efter en sådan traumatisk förlossning! Efter förlossningen var dessutom alla symptom på maginfluensa som bortblåsta, så himla märkligt.

Jag minns det som igår när Elsa låg i sin lilla säng fullt med elektroder som hölls fast med en nätmössa, det var sladdar överallt. Jag vågade knappt röra henne och tankarna spårade. Innebar detta att hon skulle få men för livet? Ingen läkare ville uttala sig för de kunde omöjligen veta innan man gjort tillräckligt med undersökningar. Vi försökte luska genom att fråga statistiskt hur stor risken var, vi googlade och fick fram skräckexempel, jag ringde mamma och grät i telefonen. Ovissheten var hemsk. Samtidigt fick man sms om att man skulle “njuta av bebisbubblan”, jag vet att ingen ville något illa och att ingen kunde sätta sig in i och faktiskt förstå vad vi gick igenom men jag kan lova att det var ingen “bebisbubbla” denna gången. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv, jag har aldrig känt mig så maktlös i hela mitt liv och jag har aldrig bett så många böner som jag gjorde dessa dagarna.

Min förlossning var ett helvete som jag inte önskar någon att få genomgå, ovissheten efteråt var ännu värre och först nu…SJU månader efter förlossningen vågar jag ta till mig vad läkarna har sagt. De förväntar sig inte och tror inte att Elsa ska få några som helst men för livet, hjärnaktiviteten har sett ut precis som för vilken normalfödd bebis som helst sen är det såklart inga garantier men det är det ju inte med någon bebis. Elsas arm som var helt blå/svart efter att läkaren fick rycka loss henne läkte också helt av sig själv och hon fick inte ens en fraktur vilket man först trodde att hon hade fått, många bebisar som fastnar och blir “utdragna” på detta viset kan dessutom få nervskador i armen men det fick inte Elsa. Alltså förstår ni hur stark tjej vi har fått? Jag blir helt tårögd när jag tänker på henne, fasen vilken kämpe hon är!! Att hon sen skulle åka på att få bålbensgips vid 6 månaders ålder kan jag tycka är lite orättvist men är det någon som är stark nog att klara det så är det ju hon…

4 comments on “När Elsa kom till världen – förlossningsberättelse

  1. Vilken stark berättelse, tack för att du vill och vågar dela! <3

  2. Fruktansvärt! Tänker på dig/er! Vilka kämpar ni är! ❤️

  3. Så hemskt, vad fruktansvärt att inte veta om hon skulle klara sig, gör ont att läsa! Hoppas innerligt att hon inte får men av syrebristen i framtiden❤

  4. Tack för att du delade med dig. Vilken fruktansvärd traumatisk upplevelse det måste ha varit, både psykiskt och fysiskt. Jag beklagar Det borde finnas någon i förlossningsrummet som är koncentrerad på vad mamman går igenom i sådana här situationer.

    Den där känslan av att man inte befinner sig i sin egen kropp har jag varit med om. Tror det händer när man upplever något traumatiskt och inte vill vara där man är.

    Har läst någon artikel att flickor klarar sig bättre än pojkar i sådana här situationer (angående hjärnskador). Fick ni någon sådan information?

    Önskade folk er att ni skulle njuta av bebisbubblan fastän de visste att något hade hänt? Jisses. Folk har i allmänhet enormt svårt att förstå något som man inte går igenom själv.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.