Nygipsad

Åhh, mitt mammahjärta känner sån stolthet nu! Idag är det vår första milstolpe i Elsas höftresa, hon har nämligen blivit omgipsad och ni anar inte hur duktig hon var. Hon grät inte en enda sekund under hela omgipsningen som tog ungefär en halvtimme, förstår ni?! Den här tjejen finner sig verkligen i allt! Jag var med under hela processen och höll min hand på henne så att hon skulle känna sig trygg, jag både filmade och tog en del bilder (delade några på Insta-stories) och ni skulle sett hennes min när de tvättade av henne. Man kunde riktigt se hur hon njöt, tänk att ha benen instängda i sex veckor utan att kunna tvätta dem eller ens klia sig om det skulle behövas. Hon ville såklart genast börja sprattla med benen så det var en utmaning för gips-teamet att hålla benen på plats under tiden som de satte på det nya gipset, hon är nämligen riktigt stark vår tjej.

Det var jätte intressant att se hur det går till när man gipsar, jag hade liksom ingen aning. Först så klippte/sågade man bort det gamla gipset som man slutligen drog loss, sen höll man fast benen i samma position (benen/höften får nämligen inte förflyttas ur grodställningen) samtidigt som man successivt la på nya gipsstrimlor. Man bygger liksom successivt upp gipset med olika gipsstrimlor, Elsa har ett mjukt gips med hårda gipsstrimlor upptill. Under tiden som man la på det nya gipset låg Elsa i en speciell ställning samtidigt som tre personer höll hennes ben på plats, alla var så himla gulliga mot oss och jag kände verkligen att vi var i goda händer. Elsa var bara nyfiken och tittade med stora ögon på allt som hände runtomkring henne. Hon fick helblått (färgerna var gräsliga så det blå var ändå det som var finast) gips enligt Storebrors önskemål, när han såg henne efter omgipsningen blev han tokig för han tyckte att gipset var hans så han skrek “miiiiiiiin” och blev jätte arg på Elsa! Haha!

Detta gipset är så mycket rymligare i midjan än det förra gipset, nu kan man liksom dra igenom hela handen vilket verkligen underlättar vid blöjbytena. Hon blev dock så mycket mer otymplig nu så det blir en utmaning att bära henne. Det gör så ont i mig för hon skriker verkligen efter närhet, varje gång vi nattar henne så sträcker hon ut händerna mot oss och vrider hela ovankroppen i ett försök att komma närmare oss. Man kan liksom inte alls mysa på det viset som vi gjorde med Ludwig, ni vet när bebisen somnar tätt intill en i sängen vid nattningen. Benen tar ju sådan plats och nu måste de dessutom ligga på en kudde för annars trycks gipset in i ryggen på henne. När man bär henne får hon heller inte närhet för det blir som att konka runt på ett gipspaket. Oj vad vi ska gosa med henne så fort gipset är borta!! När hon ligger på mage med det nya gipset lyckadas hon till vår förvåning att snurra över till ryggen för gipset i midjan är liksom format som en rundning så hon kan vagga fart och således få runt benen. Riktigt läskigt för jag är så rädd att hon ska slå i huvudet i snurren…

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.