Jag måste bara berätta om en hemsk händelse vi fick uppleva natten till igår! När klockan slog halv tolv och vi precis hade lagt oss till rätta i sängen och nästan somnat blev vi plötsligt klarvakna av två rejäla smällar som fick oss båda två att på tre sekunder sätta oss spikrakt upp i sängen och titta på varandra, strax där efter hörde vi ett hjärtskärande kvinnoskrik!
CJ for upp ur sängen och jag kom efter, vi såg att det var tänt i trappuppgången och kvinnans skrik lät mer och mer skräckslaget. CJ sa åt mig att ha telefonen redo för att ringa polisen samtidigt som han sakta sakta öppnade dörren och började smyga nerför trappan, jag klarade inte av att stå kvar så jag kom efter endast iförd mitt nattlinne. Halvvägs nere såg vi grannens dörr halvt inslagen, fönstren överst på dörren var krossade och ”järnbalkarna” rejält inbuktade. Inifrån lägenheten hörde vi skrik och gråt men vi kunde inte se någon person i trapphuset. CJ höjde rösten och frågade vad som hade hänt och om allt var OK, tjejen inifrån lägenheten fick knappt fram ett ord mellan snyftningarna och tog sig sedan mod till att låsa upp dörren och skrek sedan i panik med en knappt hörbar ton ”Nej, jag är inte okej! Någon försökte precis bryta sig in i min lägenhet”.
Det var alltså en okänd man som på något vis tagit sig in i vår trappuppgång och gått fram till vår grannes lägenhet och först knackat, när hon sedan frågat vem det var hade han tagit en pall som stod i trappuppgången och med all världens kraft slagit in hennes dörr. Kan ni tänka er den rädslan som tjejen måste känt? Inte en enda person i vår trappuppgång (förutom vi som bor en våning upp) reagerade och faktiskt agerade, vad hade hänt om vi inte öppnat vår dörr och förmodligen skrämt iväg gärningsmannen?? Det här gör mig mörkrädd och hur kan en människa bete sig på det här viset? Först en halvtimme efter vårt samtal dök polisen upp och idag när jag pratade med vissa av våra andra grannar så hade de alltså hört smällarna, tittat ut genom fönstret och sett en man med luva gå ifrån ingången med en pall i handen, och sedan gått och lagt sig igen. Nu är det ta mig tusan på tiden att vi startar en grupp mot inbrott här i trapphuset, vi måste ha en plan på hur vi ska agera vid sådana här tillfällen för en sak är säker och det är att vi MÅSTE agera. Jag har redan ringt fastighetsförvaltaren för att få koderna utbytta!