Att få beskedet om bröstcancer
Här sitter vi i våra matchande pyjamaser, jag och min mamma. Den starkaste människan jag känner. Jag minns det som igår när jag fick beskedet om att hon hade drabbats av bröstcancer. Jag hade precis varit på bio med en väninna och under hela filmen kunde jag inte släppa tanken på att något kanske hade hänt. Min telefon visade nämligen att jag hade tre missade samtal från min mor vilket jag upptäckte precis när vi satte oss i biosalongen. Min första tanke var att jag ringer upp henne efter filmen. Ju mer jag analyserade dessa tre samtalen desto sämre magkänsla fick jag. Efter filmen följde min väninna mig till bussen och så fort vi hade tagit avsked ringde jag upp mamma. Det tutade upptaget. Jag slog mig ner på sätet i en överfull buss och ringde upp igen.
Mamma svarade och jag hörde direkt på rösten att allt inte stod rätt till. Hon uppfattade inte att jag satt på bussen och fick gråtandes fram att hon hade drabbats av bröstcancer. Det var i november förra året och jag var höggravid med Elsa. Hela magen knöt sig, jag fick inte fram ett ljud. Sen plötsligt började tårarna att forsa längst med kinderna. Personerna bredvid mig sneglade och till slut räckte en snäll dam fram sitt paket med pappersnäsdukar. Det var nog den längsta bussresan jag åkt.
Tankarna bokstavligen snurrade i mitt huvud. Vad betydde nu detta? Skulle min mamma dö? Vi som skulle glädjas över att Elsa snart skulle anlända. Min kännedom om cancer var och är alldeles för vag men under det senaste året har jag lärt mig en hel del. Nu under oktober månad vill jag passa på att dela med mig av min erfarenhet kring denna hemska sjukdom. Därför vill jag berätta om mammas sjukdomsförlopp. Vi är många som går igenom tuffa saker i livet och ibland kan det kännas lite bättre när man får ta del av andras erfarenheter.
Jag och min man är sedan flera år tillbaks månadsgivare till cancerfonden. Så här i ”Pink October” vill jag passa på att be för att fler (som har möjligheten) tar ansvar för att stötta cancerforskningen.