Höftledsluxation – slutröntgen

Höftledsluxation

Höftledsluxation

Minns ni bilden ovan? Jag tror att Elsa hade haft gipset i max en vecka och känslorna där och då låg minst sagt utanpå. Vi hade absolut ingen aning om vad det var vi gav oss in på och det var väl tur det. Jag skulle ljuga om jag sa annat än att det har varit SKITJOBBIGT! Bokstavligen. Fyra månader med en gipsad bebis, det går inte obemärkt förbi. Varken psykiskt eller fysiskt. Tänk att vi nu står inför vår “slutröntgen”! Med det sagt menar jag att det är den sista röntgentiden som vi har inbokad med förhoppningen om att Elsa ska slippa nattskenan. Nu har jag svårt att tro på att det faktiskt skulle bli så men hoppet finns där. Vi har nått en milstolpe.

Jag minns det som igår när vi fick beskedet om att Elsa skulle gipsas på grund av höftledsluxation. Det kom som en chock och hela världen raserades för mig. Min förlossning blev inte som jag hade tänkt mig och inte heller bebistiden och min sista mammaledighet. En lärdom är att man tar sig igenom det, hur jobbigt det än tycks vara. Man finner sig i situationen och normaliserar tillvaron som med en gipsad bebis är allt annat än normal. Efter att gipset rök insåg vi hur jäkla tufft det hade varit att hantera situationen fysiskt. Allt blev plötsligt så enkelt och vi blev påminda om att “just det, det är så här det ska vara”.

Slutröntgen

Idag är Elsa 13,5 månader gammal och igår började hon att stå själv i flera sekunder utan att trilla. Utvecklingskurvan fysiskt efter att gipset plockades bort har gått i en rasande fart. Om jag får gissa dröjer det inte många veckor innan hon tar sina första steg. Nu ska jag alldeles strax packa in Elsa i bilen och åka mot ortopeden i Lund. Lite nervös för att allt inte ska se bra ut men samtidigt förhoppningsfull…

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.