Åhhh tänk att det är ett helt år sedan som vi med ambulans for in till förlossningen. Jag hade legat sjuk i maginfluensa hela natten och dagen och vid fem kände jag de första tecknen på att förlossningen var på gång. En svag mensvärk som kom och gick men som hastigt ökade i takt och strax innan klockan 19 var hon ute. Det blev inte alls den där förlossningen som jag hade föreställt mig. Istället fick jag uppleva mitt livs värsta trauma, ett trauma som har tagit mig hela detta året att bearbeta. Rädslan för att Elsa skulle ha tagit skada av syrebristen bokstavligen etsade sig fast i huvudet på mig och höll stundtals på att dränera mig. MEN när Elsa gång efter gång har motbevisat mina farhågor och visat hur stark hon är har oron sakta men säkert suddats ut.
Jag kan fortfarande bli gråtfärdig när jag tänker på hur brutal förlossningen blev och att hennes liv hängde på mig och några ynka minutrar. Jag minns så väl när barnmorskan/läkaren spände blicken i mig och med världens allvarligaste men ändå sansade röst sa åt mig att jag hade en chans på mig. I nästa krystvärk MÅSTE hon ut. Huvudet hade redan kommit ut på den första krystvärken, det som brukar vara den tuffaste biten. Elsa hade fastnat på två ställen. Min man var säker på att hon inte levde, hon bokstavligen hängde livlös och kritvit (inte blå, utan vit) ur min kropp. Inget skrik, ingen puls, inget livstecken. Samtidigt som jag inte alls kunde greppa situationen. Tänk att jag dessutom hade legat med maginfluensa i ett helt dygn, jag hade inte en gnutta med energi i kroppen ändå lyckades jag hitta kraften. När jag samtidigt hörde Calle med en rädsla i rösten som jag inte kan beskriva säga åt mig att jag verkligen måste få ut henne var det precis som att jag lyfte ur min kropp. Det är så sjukt allting, jag är så tacksam för alla inblandade och där och då fick jag verkligen uppleva hur viktig sjukvården är när den behövs! Om ni vill läsa hela förlossningsberättelsen så finner ni den här. Om ni vill läsa en förlossningsberättelse som var raka motsatsen så finner ni den jag skrev när Ludwig föddes här. Tänk att det kan skilja sig så.
Nåväl, idag firar vi vår tjej! Världens finaste lilla Elsa, min lilla docka!! Hon är så stark, rolig, social och har redan ett jäkla temperament. Får hon inte som hon vill, ja då hörs det om man säger så. Jag ska uppfostra henne till att bli en självsäker tjej som ska våga att ta för sig! Mina barn är mitt allt!