När Elsa kom till världen – förlossningsberättelse

Först nu, 7 månader efter att Elsa föddes känner jag mig redo för att skriva det här inlägget. Först visste jag inte ens om jag skulle mäkta med att dela med mig av vad vi har gått igenom men samtidigt så vill jag det för jag vet att ni är många där ute som har genomgått traumatiska förlossningar precis som jag och på något sätt så känns det bättre att veta att man inte är ensam om det vilket jag hoppas på att jag kan bidra med genom att berätta om vad jag har varit med om. Jag vill berätta för jag vill även att andra ska få bättre förståelse för en sådan traumatisk händelse, det är så lätt att förminska och kasta ur sig kommentarer som såklart inte är illa menade men som tydligt visar att man inte alls förstår vad man egentligen har genomgått. Det kommer man oavsett inte att göra om man inte själv har upplevt det men man kanske kan få lite mer förståelse och bespara sig vissa kommentarer…

Det hela började egentligen redan kvällen den 10e december, jag kände mig ovanligt varm och gick därför till sängs tidigare än vad jag vanligen brukade göra. Jag sov oroligt och när jag var uppe för att kissa för säkert tredje gången den natten hade febern slagit till och jag hann bara precis att sätta mig på toalettstolen när maginfluensan bröt ut, där satt jag med magen i vädret och spydde som en stucken gris. Jag försökte att ropa på mannen men fick liksom inte fram ett ord mellan spyorna, jag lyckades i vart fall roffa åt mig en av plastpåsarna till blöjhinken som tack och lov fanns inom räckhåll.

Den enda tanken som for genom mitt huvud var ”bara inte förlossningen sätts igång nu” (12 dagar före BF), jag vacklade tillbaks till sängen. Resten av natten varvades frossa med feber och när det slutligen blev morgon mådde jag värre än värst och tömde dessutom hela tarmen på innehåll, jag minns inte sist jag kände mig så sjuk. Ludwig hade precis haft maginfluensa men vi trodde att vi hade klarat oss eftersom inkubationstiden hade passerat med några dagar, oj så fel vi hade. På morgonen velade vi fram och tillbaks kring om maken skulle stanna hemma för att ta hand om mig eller sticka till jobbet men efter att han hade pratat med 1177 samt förlossningen som menade på att det enda jag kunde göra var att vila och att få i mig vätska beslutade vi till sist att han skulle åka till kontoret. Jag låg bokstavligen däckad i sängen, jag orkade nätt och jämnt att resa mig upp för att gå på toaletten och jag märkte att även Elsa blev påverkad för hon var mer aktiv än någonsin. Vid något tillfälle trodde jag att hon höll på att vända sig i magen för det gjorde så fruktansvärt ont när hon rörde på sig och bara en sådan sak som att ligga ner i sängen var en utmaning eftersom ingen position var bekväm samtidigt hade jag inte orken till att stå upp. Jag och mannen hördes via sms under dagen, jag orkade inte ens lyfta luren för att svara i telefonen…

…under eftermiddagen beslutade sig Calle för att åka hem lite tidigare och det är vi så innerligt tacksamma för idag! Han körde inom Förskolan för att hämta Ludwig och meddelade mig att han skulle köra inom Ica för att handla till middagen. Jag minns det som igår, några minuter efter att vi hade haft kontakt kände jag den där välbekanta molande värken. Värken som påminner om en rejäl mensvärk, värken som kommer och går tills den blir alldeles olidlig. På grund av omständigheterna informerade jag genast maken efter att jag hade känt värken för andra gången, jag sa åt honom att han nog ändå skulle komma hem så snart som möjligt för att vara på den säkra sidan. Jag vill minnas att klockan var ungefär 17, tio minuter senare var maken och Ludwig hemma och då stod jag böjd över sängen och grämde mig i smärtor. Ingen som helst energi i kroppen och ett värkarbete som på en skala hade gått från 0 till 10 inom loppet av tio minuter! 

Maken blev fullkomligt chockad när han såg mig och bara en sådan sak som att han började dividera om att han ”först skulle gå ner och ge Ludwig mat”! Jag skrek åt honom att det INTE var läge att ge någon mat utan ringa grannen för att komma och hämta Ludwig och genast ringa Förlossningen, jag tror dock inte att jag skrek för orken fanns inte där men i mina tankar skrek jag för kung och fosterland. Usch jag har en minnesbild på näthinnan när Ludwig står utanför sovrummet och chockat tittar på mig, Calle hade sagt åt honom att han absolut inte fick gå in till mig medan han själv försökte packa det sista till Förlossningsväskan samtidigt som han försökte att ringa Förlossningen och att få tag på grannen. Det dröjde något innan grannen var på plats och till Förlossningen kom han aldrig fram, varken till Malmö eller till Lund. Mina värkar blev fullkomligt olidliga och till slut vädjade jag åt maken att ringa ambulansen, jag insåg att jag aldrig skulle kunna sätta mig i en bil och färdas in till sjukhuset. Han ringde 112 och kom fram direkt, dock var man till en början osäker på om vi skulle få en ambulans och när Calle insåg att de velade samtidigt som han såg mig dränkt i smärtor höjde han rösten åt personen i telefonen och bad dem bekräfta om de över huvudtaget skulle skicka någon ambulans för annars behövde han få ner mig i bilen genast. Där och då insåg de allvaret och ambulansen var på väg.

När ambulansen var på plats låg jag ner i sängen och kände nästan att jag höll på att tuppa av, det kändes som att jag inte hade en enda paus mellan värkarna. Ambulansförarna pratade lugnande med mig och ville få en bild kring hur ”allvarligt” det var och menade på att det inte brukar vara så bråttom som man tror. De såg hur jag led och ganska snart beslutade de att vi var tvungna att få ner mig till ambulansen så att jag åtminstone kunde få lustgas. Det var lättare sagt än gjort att få ner mig eftersom vår trappa är så brant att man inte får upp en bår, jag var tvungen att gå ner för trappen med stöttning av ambulansförarna. Jag hann bara ett par trappsteg mellan varje värk. Väl på plats i ambulansen dröjde det innan de började att köra (jag vet faktiskt inte varför, om man kanske fortfarande velade kring om jag skulle få åka in i ambulans eller om de ansåg att vi själva skulle köra) så till slut informerade jag dem om att mitt första barn kom ut redan 4h timmar efter att värkarbetet påbörjades och att jag hade så jkla ont att jag knappt visste vad jag skulle ta mig till. Då fick de bråttom, de ville inte att jag skulle föda i bilen. Jag minns ambulansturen som igår, varenda gupp vi körde över fick mig att vrida mig i smärta och då saktade de verkligen ner inför varje gupp när de insåg hur ont det gjorde på mig.

Väl framme på sjuhuset hamnade jag i karantän eftersom jag hade maginfluensa, vi fick ett stort rum och mottogs genast av en barnmorska som kopplade upp mig för att ha koll dels på värkarbetet men även på bebisen i magen. Allt såg fint ut. Jag upplevde det som att man var väldigt lugna över situationen och barnmorskan frågade om jag ville att hon skulle titta hur mycket öppen jag var. SJÄLVKLART ville jag det, det visade sig att jag var öppen 10 cm. Jag hade med andra ord på en timmes tid öppnat mig fullt ut. Man beslutade att vi skulle invänta vattenavgång. Jag vet inte riktigt vad jag tänkte där och då men jag kände i vart fall lättnad över att vi var på plats, jag var dessutom förvånad över hur ont jag hade. Jag som hade en bild av att andra förlossningen skulle kännas ”enklare”, att jag skulle vara mer ”med” och rent av klara av situationen så mycket bättre. Oj så fel jag hade.

Barnmorskan informerade oss om att hon bara skulle springa ut för att hämta något utanför rummet och att hon alldeles strax skulle komma tillbaks. Hon skulle bara rätta till det ena CTG-bandet runt magen först eftersom det hade tappat bebisens hjärtljud. TACK GODE GUD för att barnmorskan inte ignorerade detta och först gick ut för att hämta det hon behövde. Det vanliga är ju att bebisen har rört på sig och därför behöver man flytta på CTG-bandet så att man åter igen fångar upp hjärtljuden. Här blev allt K A O S och vi gick in i den delen som kom till att bli traumatisk.

Elsas hjärtljud hade gått ner! Man beslutade att sticka hål på hinnorna samt förbereda för akut kejsarsnitt (jag tror att beslut om kejsarsnitt var för att Elsa först låg för högt upp efter att man hade tagit vattnet men är lite osäker, man kanske ändå hade beslutat för kejsarsnitt). Vattnet gick och barnmorskan förberedde dropp i höger armveck men innan hon var klar med det hade Elsa bokstavligen trillat ner i bäckenet och man insåg att det skulle ta för lång tid med kejsarsnitt. Man tryckte på ”stora larmknappen”, rummet blev genast fyllt med folk. Det var folk överallt och det var först då som vi insåg att något var fel, eller maken gjorde det i alla fall…själv var jag mentalt helt väck. Krystvärkarna satte igång direkt, på första krystvärken var huvudet ute. Maken har i efterhand berättat att när han såg Elsa var han säker på att hon var död, hon var kritvit och alldeles livlös. Andra krystvärken kom men ingenting hände, hon hade fastnat. Jag har i efterhand fått förklarat för mig att när bebisen trillar ner i bäckenet ska den göra en rotation så att den kommer rätt med axlarna, barnmorskans teori är att Elsa inte orkat göra denna rotationen. Värkarna hade bokstavligen piskat oss båda två, jag hade haft ca 8 värkar var 10e min, och Elsa hade gett upp. Vid denna tidpunkten hade de tagit lustgasen från mig, jag hade ingen som helst bedövning för jag var tvungen att vara alldeles klar i huvudet. När bebisarna fastnar på detta viset, Elsa satt fast på två ställen dels vid ena ryggkotan men även vid blygdbenet, har barnmorskorna vissa manövrer som de testar för att se om barnet lossnar i själva manövern. I mitt fall blev jag beordrad att ställa mig på alla fyra, jag låg alltså på ryggen i traditionell förlossningsställning med huvudet utanför och var tvungen att ställa mig på alla fyra. Jag minns än i dag hur jag kände Elsas huvud dinglandes mellan benen samtidigt som jag bokstavligen kastade mig själv runt och lyckas ställa mig på alla fyra. Fråga mig inte hur jag klarade det men man bara gör det. Elsa lossnade inte som barnmorskan hade hoppats på. Samtidigt beslutade läkaren om att hon skulle ta över förlossningen och hon kunde bara förlösa i liggande ställning så jag var tvungen att komma runt på ryggen igen, åter igen kände jag Elsas huvud kastas mellan benen på mig. En fruktansvärd känsla som inte går att beskriva med ord.

När jag ligger på ryggen i traditionell förlossningsställning med benen uppåt och man inväntar tredje krystvärken är det på liv och död. Barnmorskan tittar mig i ögonen och säger åt mig ”Therese, nu får du EN chans. Hon måste komma ut på denna värken”, samtidigt står maken på min högra sida och säger åt mig ”Älskling nu MÅSTE du få ut henne” sen trycker de upp mina ben mot magen. Just denna händelsen inträffar en gång men för mig är det precis som att jag svävar ovanför min kropp, det enda jag ser är barnmorskans ansikte och sen hör jag henne säga ”Therese, du får EN chans”, Calle säga ”Älskling, nu MÅSTE du få ut henne” och benen trycks upp – detta upprepas för mig säkert femton gånger. Det går liksom på repeat. Jag känner ingenting utan hör bara dessa meningarna och känner att benen trycks mot mig om och om igen. Det är som att jag befinner mig i en film och ser någon annan genomgå förlossningen, som att jag har lämnat min egen kropp. Maken har berättat att jag fick några galna krafter och krystade verkligen för livet. Samtidigt som jag krystade tryckte läkaren in hela sin hand inuti mig och fick på något oförklarligt vis (hon förstår det inte själv när hon i efterhand har berättat om händelseförloppet) tag i Elsas axel och rycker loss henne och då trillar hon ut ur mig. DÖD, hon har haft syrebrist i upp till fyra minuter.

Navelsträngen klipps av i all hast och Neonatal-teamet står redo till vänster om mig, jag får ingen bebis på mitt bröst. Jag hör inget skrik, alla försvinner från mig när hon väl kommit ut. Jag minns att jag tittar till vänster där alla befinner sig och ser makens min när han ser Elsa ligga med syrgas samtidigt som personalen pratar i facktermer och masserar henne, han ser alldeles tom ut. Sen vänder han sig mot mig och gör ett försök till leende för att han inte vill skrämma mig men jag förstår att något är fel. Jag blir beordrad att ligga kvar med benen i förlossningsläge eftersom jag måste bli sydd. Minutrarna går, vi förstår ingenting. Allt fokus är på Elsa och i en sådan här situation känner man sig liten på jorden kan jag intyga. Först genomgår man en förlossning från helvetet där ingen som helst hänsyn finns att ta för mamman eftersom det enda viktiga är att få ut bebisen så fort som det bara går och sen efteråt ligger man kvar alldeles ovetandes om vad som händer.

Apgarskalan (en skala där man rankar tillståndet på alla födda bebisar) var noll på allt, Elsa hade ingen puls, gav inga grimaser eller reflexer, hon hade ingen muskeltonus och ingen andningsfrekvens. De flesta bebisar är lite blå när de föds för det är en extremt påfrestande situation, Elsa var inte blå utan vit. Ett helt team stod runtomkring henne och gav henne massage, syrgas och hade koll på alla värden. Så här i efterhand när vi har pratat med läkaren som förlöste Elsa har vi förstått att när sådana här akuta tillstånd inträffar vid förlossningar har läkaren 5 minuter på sig att få ut bebisen, dröjer det längre än så får bebisen i de flesta fall något men för livet eller också överlever de inte. Elsa hade syrebrist i 4 minuter, att en minut hit eller dit kan spela roll för någons liv gör mig evigt tacksam för sjukvården.

Elsas puls kom igång med hjälp av massage och syrgas. Många gånger behöver man ta till elchocker för att få igång hjärtat men det behövdes tack och lov inte, jag har förstått att riskerna för bestående men är större när man behöver ta till den typen av hjälp. När man hade kontroll över hennes puls beslutade man först att jag inte skulle få vistas i samma rum som Elsa eftersom jag hade maginfluensa, då brast det fullkomligt för mig. Man tyckte att jag skulle vara isolerad ifrån henne i hela två dygn men där och då var det en läkare som sa ifrån och menade att Elsa i så fall redan hade blivit smittad med tanke på att hon befunnit sig inuti mig, hon tyckte nog så synd om mig och såg att jag nästan hade gett upp. Man tog ett nytt beslut om att vi alla tre (jag, maken och Elsa) skulle få ett isoleringsrum och det är jag så tacksam för, tänk att inte ens få se din bebis på så lång tid efter en sådan traumatisk förlossning! Efter förlossningen var dessutom alla symptom på maginfluensa som bortblåsta, så himla märkligt.

Jag minns det som igår när Elsa låg i sin lilla säng fullt med elektroder som hölls fast med en nätmössa, det var sladdar överallt. Jag vågade knappt röra henne och tankarna spårade. Innebar detta att hon skulle få men för livet? Ingen läkare ville uttala sig för de kunde omöjligen veta innan man gjort tillräckligt med undersökningar. Vi försökte luska genom att fråga statistiskt hur stor risken var, vi googlade och fick fram skräckexempel, jag ringde mamma och grät i telefonen. Ovissheten var hemsk. Samtidigt fick man sms om att man skulle ”njuta av bebisbubblan”, jag vet att ingen ville något illa och att ingen kunde sätta sig in i och faktiskt förstå vad vi gick igenom men jag kan lova att det var ingen ”bebisbubbla” denna gången. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv, jag har aldrig känt mig så maktlös i hela mitt liv och jag har aldrig bett så många böner som jag gjorde dessa dagarna.

Min förlossning var ett helvete som jag inte önskar någon att få genomgå, ovissheten efteråt var ännu värre och först nu…SJU månader efter förlossningen vågar jag ta till mig vad läkarna har sagt. De förväntar sig inte och tror inte att Elsa ska få några som helst men för livet, hjärnaktiviteten har sett ut precis som för vilken normalfödd bebis som helst sen är det såklart inga garantier men det är det ju inte med någon bebis. Elsas arm som var helt blå/svart efter att läkaren fick rycka loss henne läkte också helt av sig själv och hon fick inte ens en fraktur vilket man först trodde att hon hade fått, många bebisar som fastnar och blir ”utdragna” på detta viset kan dessutom få nervskador i armen men det fick inte Elsa. Alltså förstår ni hur stark tjej vi har fått? Jag blir helt tårögd när jag tänker på henne, fasen vilken kämpe hon är!! Att hon sen skulle åka på att få bålbensgips vid 6 månaders ålder kan jag tycka är lite orättvist men är det någon som är stark nog att klara det så är det ju hon…

Potträning dag 3

Lite dålig uppdatering från min sida men det finns förklaringar! Dels så har jag blivit så fruktansvärt trött efter att jag slutade att amma (trots att Elsa nu har sovit tre hela nätter utan att vakna och jag faktiskt har fått sova flera timmar sammanhängande), dels så har jag fortfarande ont i foten/benet/höften så motivationen tryter lite men den allra största faktorn är att vi är mitt inne i potträningen!! Jösses så tröttsamt om jag får vara brutalt ärlig, vi har haft de tre tråkigaste dagarna på väldigt länge nu och nu förstår jag VARFÖR man vill ha barn nummer 1 blöjfri INNAN man får barn nummer 2!!

Vi bestämde oss för att gå helhjärtat in i blöjavvänjningen nu när Ludwig är hemma i så många veckor, vi har ju testat att sätta honom på pottan tidigare och då har han gjort en hel del träffar men vi har aldrig skippat blöjan så det blev bara halvdant. Vi tänkte att vi ville ha fint väder och passa på när han kan springa i trädgården men alltså det har varit värsta höstrusket så det blev inget med det men det får gå ändå! Vi har i alla fall försökt att hålla oss i köket/hallen för där har vi klinkers så skulle det ske en olycka så är det inte hela världen och första dagen tror jag vi bytte kalsonger fyra gånger!! Det var precis som att han gick omkring och ”småskvätte” hela dagen, nummer två prickade han dock in i pottan (det är ju enklare att förutspå när tvåan ska ske). Den dagen tror jag det blev 5-2 (dvs fem missar och två träffar i pottan), överraskande var att han väckte oss mitt i natten och skulle kissa. Nu sa han inte uttryckligen att han ville kissa men han vaknade och började gråta och sa typ ”neeeej” eller ”ooojjjj” så då satte vi honom på pottan och då kissade en rejäl omgång, vi satte pottan på hans rum på natten så att han inte ska ha så långt när det väl är dags. Jag har förstått att många behåller blöjan på nattetid men vi känner att då blir det bara en ny avvänjning och även lite förvirrande för honom att han kan kissa i blöjan ibland så nu kör vi helt blöjfritt så får vi se hur det går.

Igår var det dag två i potträningen och då gick det överraskande bra, jag tror bara att han gjorde två ”olyckor” och säkert fyra-fem träffar. Humöret och viljan att gå på pottan varierar dock kraftigt, vid ett par tillfällen igår sa han till och med själv ifrån så då var vi snabba på att hjälpa honom till pottan. Han var dessutom inne och lekte med grannbarnen, först fick de vara här inne och leka men sen när han precis hade gjort både ettan och tvåan så fick han lov att gå in till dem i en halvtimme innan vi hämtade hem honom för att åter igen ha koll på när det möjligen skulle vara dags. Alltså finns det något tråkigare? Det är dessutom en utmaning när man har en liten Elsa som konstant ska bli buren och en av oss tex behöver åka iväg och handla, det var såklart vid det tillfället som det blev en miss för då hade vi inte full koll.

Idag startade han dagen med att sätta sig och kissa och vi tänkte att nu blir det en bra pottdag men sen kom ett bakslag, han har varit så fruktansvärt grinig och gjorde dessutom för första gången tvåan i kalsongen (det är INTE najs kan jag lova). Det känns annars som att det är enklare att lära sig att göra i pottan. Alla kisstillfällen har han prickat in och det känns som att han börjar säga ifrån innan det är dags, han märker att något är på gång och då säger han ”ooooj” och tar sig mellan benen så det gäller att vara snabb. Undrar just hur många dagar det kommer att ta tills dess att han självmant går till pottan och aktivt gör sina behov, jag skulle tippa på en vecka. Just nu är han ute på sin första blöjfria utflykt med pappa, de tog på sig regnkläderna och gick en runda för att hoppa i vattenpölar…

Höstvädden är förresten en av mina favoritblommor i trädgården….ska man förresten knipsa av blommorna när de blommat över? Jag fick lära mig att Dahliorna ska man klippa av vid första bladgreningen så kommer det nya sticklingar men vad gäller med Höstvädden?

Status på uterummet

Tänk vad lite färg kan göra stor skillnad, plötsligt känns vårt uterum så mycket fräschare! Nu är det en hel del jobb kvar innan vi är klara med omvandlingen men redan nu kan man ju ana hur slutresultatet kommer att bli. Vi har inte riktigt bestämt oss för vilken ordning vi ska göra resten men leveransen av taket och det nya skjutpartiet sker först vecka 34 så det kliar lite i fingrarna att låta projektet stå stilla fram tills dess. Jag tror att vi kommer att montera träpanelen invändigt samt lägga golvet innan dess men vi får se, allt beror lite på om det är någon som kan/vill hjälpa oss och om det är gångbart med båda barnen men en sak är säker och det är att jag LÄNGTAR tills att se det färdiga resultatet!!

I dagarna tänkte jag köra bort till trädgårdgsbutiken i Limhamn och se om jag kan köpa en Dahliaplanta som kan fylla ut hålet i vår rabatt…

Vi har målat med Täcklasyr, Beckers 0502-Y och det blev så bra! Vindskivorna ska också målas men vi väntar med dem tills dess att vi byter taket eftersom vi behöver byta ut vissa plankor.

Jag har mognat i min klädstil…

Det var nätt och jämnt att det gick att knäppa av de här bilderna för det var fullkomlig storm utomhus, håret stod åt alla håll och kanter och det var i princip omöjligt att hålla sjalen på plats. Outfiten är ny och jag måste säg att jag har hittat en klädstil som jag verkligen trivs i, det känns som att jag har mognat in i den stilen som jag har nu. Jag har insett att jag inte är så mycket för trender utan jag vill ha klassiska plagg som funkar genom tiden, jag vill känna mig bekväm i de kläderna jag bär och jag vill ha en garderob som följer en röd tråd. Jag kan tycka att trendplagg är så snyggt men när jag sedan köper ett sådant plagg och ska styla det så känns det oftast helt fel och det slutar med att jag lämnar tillbaks det eller också att jag använder det en gång och sen aldrig mer. Nu tänker jag alltid en gång extra och ställer mig frågan om det verkligen är ”min stil” innan jag köper nya kläder.

Den här snygga klänningen kommer från Tiger of Sweden och den fyndade jag till 50% på Best of Brands webbutik, den passar lika bra till kontoret som till AW:n eller middagen. Jag älskar både färgen och draperingen framtill. Här stylade jag den med en sjal från Elvang Denmark och ett par beiga pumps från ATP Atelier samt min favoritväska från YSL.

Ett besök hos kiropraktorn…

Vilken dag det blev, ett akutbesök hos Kiropraktorn samt en snabbvisit på sjukhuset och nu en febrig kille som har däckat i soffan!

Jag har under en tid haft jätte ont i ena foten, det har dock inte gjort ont i avslappnat läge utan endast vid beröring eller om jag gjort vissa rörelser med foten vilket har gjort att jag har tänkt att det nog går över av sig själv. För en vecka sedan började jag dessutom få ont i knät på samma ben och när det sedan svullnade upp och jag knappt kunde böja det insåg jag att jag behövde kolla upp det så idag fick jag en akuttid hos en kiropraktor. Han kunde konstatera att mitt högra ben var 1,5 cm längre än det vänstra benet, att jag hade en vridning i knät och att hela höften i princip var sned. Precis som jag trodde så är det med största sannolikhet felbelastning som har orsakat dessa skavanker, det är nämligen omöjligt att bära omkring på Elsa utan att man belastar kroppen fel för hon är så otymplig. Sen tror jag att det kan sträcka sig så långt tillbaks som till när jag var gravid för även då hade jag ont på dessa ställen, bara det att det bröt ut ordentligt nu.

Det var första gången som jag blev behandlad av en kiropraktor och jösses som han vred och knäckte min kropp, det är en sån märklig känsla och när han tryckte på vissa punkter gjorde det så ont att jag bokstavligen skrek rakt ut. När han var klar med behandlingen hade längdskillnaden på benen rättat till sig. Alltså tänk vad man utsätter sin kropp för när man är gravid, det är egentligen inte konstigt att den tar stryk. Jag blev även ordinerad att köpa inlägg till mina skor för boven är förmodligen foten, jag har så hög hålfot så foten har liksom blivit helt nersjunken vilket i sin tur har gjort att en nerv vid lilltån kommer i kläm. Nu måste jag ha ilägg i skorna och sen kommer jag att fortsätta att gå till kiropraktorn ett tag framöver för att säkerställa att allt rättar till sig, i värsta fall kan det innebära operation. Jag kommer behandla foten, knät och ländryggen hos kiropraktorn.

Nåväl, vi har även hunnit med ett besök på sjukhuset i Lund för att kontrollera Elsas gips. Väl hemma fick Ludwig 40 graders feber och har legat alldeles däckad här hemma, vilken bra start på hans ledighet!

Lavendelhäck

Vår lavendelhäck har exploderat i år, alltså den är så vacker och jag är så nöjd med vårt val av blomster precis innanför staketet! En vackrare vy får man leta efter, jag älskar ju blomsterhav och denna häcken blev precis så där fyllig som jag ville ha den. Till hösten behöver vi dock klippa ner den ganska rejält så att den inte växer sig ännu större nästa år för då tar den liksom över staketet, jag vill ha den precis som den är nu eller kanske snäppet mindre till och med. Det är en lättskött blomma som dessutom inte verkar vara så populär hos bladlössen för dessa blommorna är de enda som klarat sig undan ohyran som annars härjar i var och varannans trädgård i år, det är tydligen ett riktigt ”lusår”!!

Den doftar dessutom ljuvligt så det är perfekt att klippa av några kvistar och sätta i vår lilla vas precis innanför dörren…

Skolavslutning för vår stora kille

Alltså nyp mig i armen, detta är alltså min 2,5-åring som slutat skolan. En mix utav mig och Calle, jag kan liksom inte ta in det men det känns så stort när man tänker på det. Just nu är han extremt trotsig men enligt Barnmorskan så är det alldeles normalt och ett gott tecken för det betyder tydligen att han känner sig trygg här hemma, att han vågar ta ut svängarna med oss föräldrar. Han är ju absolut inte likadan när han tex blir passad av andra och det känns visserligen skönt, man vill ju att ens barn ska uppföra sig.

Den här stunden då vi åt picknick tillsammans kommer jag att bära med mig länge, det var ett sådant där mysigt tillfälle då han var på strålande humör och vi satt ner som en familj och kunde njuta lite. Det är ju inte så ofta de där tillfällena ges med två småttingar men när de väl inträffar så känner man sig lycklig ända in i själen.

Givetvis skulle han göra som Pippi och äta grädde direkt ifrån tårtan, jag misstänker att det var därför han bestämt skulle ha en ”Pippi tårta”.

Lille Elsa var också med på ett hörn, tänk att nu hade hon med största sannolikhet tagit sig fram genom att åla/dra sig med händerna men istället sitter hon fast i denna förbaskade gipskonstruktion. Det gör ont i mig att hon ska behöva ha detta gipset i hela fyra månader…

Jag älskar Ludwigs fina sandaler, alltså de är sååååå fina! Vi har beställt dem från babymocs!

Sommarlov

En liten sneak peek på vad som väntade Ludwig igår när han kom hem från Förskolan, det var nämligen sista dagen på 4 veckor som han var där. Nu är det sommarlov och det ska firas med tårta, Ludwig hade beställt en ”Pippi Tårta” som han kallar det. Jag vill hålla hårt på alla fina traditioner som man själv minns från barndomen och sista dagen i skolan med hela sommarlovet framför sig är just en sådan dag som rotat sig fast i minnet och som framkallar en alldeles speciell känsla inom mig när jag tänker på det. Den känslan vill jag att även barnen ska bära med sig så nu har vi infört en tradition om att fira in denna speciella dagen med tårta och ur högtalaren spelades klassiska svenska sommarvisor, det blev en mysig stund som jag bär med mig.

Tårt-skillsen får vi dock jobba lite på. Jag och maken var inte alls eniga om mängden ”kladd” som ska var inuti tårtan, Calle öste på något kopiöst med vaniljkräm och dränkte hela tårtbotten med saft så jag tyckte att den blev alldeles vattnig men maken ansåg visst att det skulle vara på det viset och gav tårtan ganska bra betyg. Man har olika smak helt enkelt. Vi var dessutom ute i sista minuten så det blev färdiga tårtbottnar, nästa gång ska vi planera och tillaga den i god tid innan. Vi skulle egentligen gjort Calles fasters tårtsrecept men det hanns inte med, jag ser dock fram emot att prova den tårtan så det får nog bli en sådan i sommar…

Älskar vår picknickfilt och även kylväskan som kommer från Vinga Home, dessa har redan använts flitigt och kommer att användas ofta nu i sommar. Så smart för filten har en plastsida undertill som man enkelt kan torka av.

Jag har slutat att amma!

Yes, nu är det klappat och klart! Elsa är 7 månader om någon vecka så det blev nästan exakt vid samma tidpunkt som när jag slutade att amma Ludwig. Vid 6 månader påbörjade jag utfasningen och sen drar det alltid ut på tiden eftersom det ska klaffa med att barnen äter mat och tar flaskan etc. Elsa var till en början inte alls intresserad av mat och flaskan tog hon bara i nödfall, maten började hon successivt att visa större intresse för men flaskan blev intressant först efter att vi bröt amningen (precis som för Ludwig) och nu slukar hon den. Det som gjorde att jag till slut abrupt ströp amningen var att jag fick så fruktansvärt ont i handleden, jag kunde till slut inte röra handen. Förmodligen var det ett resultat av allt bärande av Elsa och att dessutom amningsprocessen blev fruktansvärt otymplig efter att hon fick gipset. Varje gång jag skulle byta bröst och skulle lyfta över henne på den andra sidan så var det enormt påfrestande för handlederna och till slut kunde jag inte ens byta amningsposition för det gjorde för ont.

Jag har av den anledningen haft två lågmälda dagar, jösses vilken omställning för kroppen. Mina bröst har bokstavligen varit sprängfyllda och jag har kämpat med att successivt försöka pumpa ut lite för att minska på smärtan, sen ska man ju bara precis pumpa ut så att det inte gör ont för annars triggar man mjölkproduktionen och då tar det aldrig slut. Man kan ju även få mjölkstockning och allt vad det innebär och det var jag lite rädd för att jag var påväg att få, men efter att jag masserade ganska hårt var det precis som att bröstet tömde sig själv för mjölken började sippra ut så nu känns det ändå okej. Jag kommer dock att sakna mina bröst för de har aldrig varit så fylliga, haha! Efter att jag slutade att amma med Ludwig bokstavligen försvann brösten så jag vet ju vad jag har att vänta mig, kunde man inte åtminstone fått behålla fylligheten som någon form av belöning för allt man gått igenom? Nej, då ska man istället bestraffas och bli av med brösten! Jag undrar hur många män som rent psykiskt hade klarat av att gå igenom det vi kvinnor går igenom vid en graviditet/förlossning….inte många om jag får gissa!

Elsa har varit så himla duktig och anpassat sig exemplariskt efter sina nya matrutiner, även om hon vaknade ett antal gånger per natt så skrek hon inte hysteriskt som Ludwig gjorde när han inte längre fick amma. Vi passade dessutom på att strypa allt matintag nattetid så att hon inte får det som en ovana att hon hela tiden ska ha ersättning för att komma till ro så det har varit tre tuffa nätter där hon vaknat varannan timme men istället för att bli ammad har vi vaggat henne till sömns igen. Vi har en förhoppning om att hon tids nog kommer kunna sova hela natten utan att vakna men än är vi inte där.

Ludwigs nya vrålåk

Alla dessa underbart söta leksaker som finns till barnen, man vill ju nästan köpa dem enbart för designens skull! Den senaste i raden som har fått flytta in här hemma är en balanscykel från Trybike och jösses vilken fenomenal uppfinning! Med denna cykel tränar barnet i ett tidigt skede upp sin balans, till en början med tre hjul och när tekniken sitter och balansen är tillräckligt bra skiftar man så att cykeln enbart har två hjul. Ludwigs kusin Benjamin som flitigt använde en balanscykel lärde sig direkt att cykla utan stödhjul när det sen var dags för en ”riktig” cykel. Ludwig älskar verkligen att köra runt med sitt nya vrålåk och han kommer upp i en hiskelig fart så vi måste införskaffa oss en ny cykelhjälm också, hans gamla har han vuxit ur så den får Elsa ärva tids nog.

Lite komiskt att han redan andra dagen råkade köra punktering på framdäcket, vi hade nog varit lite slarviga och missat en liten spik som förmodligen hamnat på plattorna efter att vi påbörjat renoveringen av uterummet och givetvis lyckas han få den rakt in i framdäcket precis när jag knäppte av bilden nedanför. Vi köpte dock ett punkteringskit så vi har redan hunnit att laga det…

Vi väntade länge på att cykeln skulle komma in på lager från det att vi hade beställt den för det var stora förseningar hos leverantören men nu finns det alltså påfyllt hos Andemors Verden.