Den här resan hade jag bestämt mig för att utmana min undervattensfobi som jag burit med mig sedan barnsben, jag vet egentligen inte vad som har utlöst panikkänslan som infinner sig så fort jag hamnar med huvudet under vattenytan men det är som att någonting sveper tag om mig och jag slutar helt enkelt att tänka rationellt! När jag väl står stadigt på land och tänker på min reaktion så förstår jag mig inte på min reaktion, jag vet ju om att:
1. jag kan simma så drunkna gör jag ju inte i första taget
2. livet under vattenytan såsom hajar och andra farliga fiskar kommer ju inte självmant fram och attackerar utan blir snarare rädda och flyr oss människor
3. jag kan hålla andan ett bra tag så även om det kommer en våg eller liknande så kommer jag ju inte att drunkna bara sådär
4. om jag mot förmodan skulle tappa kontrollen så hade CJ med all säkerhet varit där fortare än kvickt och sett till så att jag kommit välbehållen upp på land
Nåväl, fobier är märkliga och många gånger fullkomligt oförståeliga! Jag har i varje fall kommit en bra bit på vägen och började så smått med att ge mig ut på snorklings-turer precis nedanför vår vattenvilla och bättre ställe att öva snorkling på kan man knappast finna, vattnet var glasklart och alldeles turkost så man kunde liksom se botten när man blickade ut över havet från villan och det underlättade rejält.
Jag gjorde framsteg varje dag och lät snorkelutrustningen bli lite av en trygghet, visst fick jag panik flertalet gånger och bokstavligt talat spurtsimmade för kung och fosterland med en puls på 190 tills dess att jag stod med båda fötterna stadigt på land men jag gav mig inte och i slutet fick jag faktiskt inte alls lika grova panikattacker så fort jag fick vatten i snorkeln, då det läckte in i cyklopet eller när jag tänkte på att det när som helst kunde simma förbi en tre meter lång haj bredvid mig.
Hur som helst, jag kände mig hyfsat bekväm med att snorkla rundor kring vår vattenvilla och efter en del påtryckningar från CJ bestämde vi oss för att jag skulle utmana min rädsla än mer och ta steget till att göra mitt livs första dyk, CJ har dykt tidigare men aldrig tagit certifikat vilket betyder att han inte får lov att dyka utan instruktör så vi bokade in oss på samma tur och körde helt enkelet ett nybörjardyk. Jag trodde faktiskt aldrig att jag skulle klara det och jag var påväg att ge upp så många gånger redan under övningarna, det värsta för mig var när man skulle fylla sitt cyklop med vatten och sedan lyckas tömma det UNDER ytan. Jag fick panik varenda gång, släppte allt och simmade fort som tusan upp till ytan med tårarna sprutandes längs med kinderna och säkert en halv lite vatten i lungorna.
Det var till och med så illa att CJ började skruva på sig, han tyckte synd om mig och kände förmodligen lite dåligt samvete över att han envisats med att jag skulle ge mig på att dyka så efter att vi hade spenderat över en timme enbart på att göra övningarna som man måste behärska innan man ens får lov att ge sig ut på djupare vatten var jag redo att ge upp! Samtidigt blev jag så otroligt arg över att bli så påverkad av situationen att jag helt enkelt inte handlade rationellt. Instruktören hade heller ingen förståelse för min undervattensrädsla och höjde nästan rösten till mig vilket gjorde hela situationen än värre men det var nog även hans förtjänst att jag innan jag gav upp beslutade mig för att göra övningen en sista gång och beslutade mig för att om jag behärskade övningen denna sista gången så skulle jag ta mig tusan också dyka.
Jag for ner under vattnet, innan varken CJ eller instruktören hunnit blinka, fyllde hela mitt cyklop med vatten och PANG…..där satt den! Jag gjorde det igen och igen och igen och jag var så arg på mig själv att jag bokstavligt talat slogs mot min fobi, jag slutade helt enkelt att tänka och bara gjorde övningen som om jag stod på land och då gick det hur bra som helst! Jag kan dock säg att om detta skulle ske på tolv meters djup och man inte bara hur som helst kan simma upp till ytan så hade jag förmodligen fått panik och hela dyket hade spårat ur, man kan ju skada sig enormt om man simmar upp till ytan för snabbt efter att ha befunnit sig så lång ner. Efter dyket hade jag sån träningsvärk i käkarna efter att ha bitit ihop ”syrgasmasken” (vad kallar man det??) så hårt att jag nästan inte kunde öppna munnen…
Vad jag inte visste innan dyket var att man samtidigt som man tog sig ner till havets botten faktiskt höll i en lina som instruktören virade ut efter sig och hade jag vetat det på förhand så hade jag nog känt mig lite lugnare, jag menar havet är så stort och hur ska man kunna kommunicera med någon som inte hela tiden har ögonen riktade mot just dig? Med linan hade jag ju bara kunnat rycka lite upp och ner och genast fått hjälp av instruktören om något hade gått snett, den kändes lite som en säkerhet och gjorde dyket lite mindre dramatiskt.
Samma dag som vi dök hade tre stora hajar synts precis vid vattenvillorna, en annan hotellgäst som vi pratade med hade simmat vid sidan av en haj när hon var ute och snorklade men vi slapp som tur väl var att simma på några hajar under vår lilla undervattenstur vilket nog var en hiskelig tur med tanke på hur jag förmodligen hade reagerat. Nu i efterhand är jag dock jätte glad över att jag övervann min rädsla och utmanade min fobi, sen måste jag erkänna att jag inte riktigt fick samma ”aha-upplevelse” som många beskriver efter att ha dykt för första gången. Visst var det häftigt att se livet under ytan och vi hade turen att se så många färgglada fiskar men jag tror inte att det är något som jag känner att jag måste göra om här i livet. Jag tyckte det var betydligt mycket roligare att snorkla bland reven på lite grundare vatten och det är definitivt något som jag kommer att göra massvis med gånger…
