Elsa

När Elsa kom till världen – förlossningsberättelse

Först nu, 7 månader efter att Elsa föddes känner jag mig redo för att skriva det här inlägget. Först visste jag inte ens om jag skulle mäkta med att dela med mig av vad vi har gått igenom men samtidigt så vill jag det för jag vet att ni är många där ute som har genomgått traumatiska förlossningar precis som jag och på något sätt så känns det bättre att veta att man inte är ensam om det vilket jag hoppas på att jag kan bidra med genom att berätta om vad jag har varit med om. Jag vill berätta för jag vill även att andra ska få bättre förståelse för en sådan traumatisk händelse, det är så lätt att förminska och kasta ur sig kommentarer som såklart inte är illa menade men som tydligt visar att man inte alls förstår vad man egentligen har genomgått. Det kommer man oavsett inte att göra om man inte själv har upplevt det men man kanske kan få lite mer förståelse och bespara sig vissa kommentarer…

Det hela började egentligen redan kvällen den 10e december, jag kände mig ovanligt varm och gick därför till sängs tidigare än vad jag vanligen brukade göra. Jag sov oroligt och när jag var uppe för att kissa för säkert tredje gången den natten hade febern slagit till och jag hann bara precis att sätta mig på toalettstolen när maginfluensan bröt ut, där satt jag med magen i vädret och spydde som en stucken gris. Jag försökte att ropa på mannen men fick liksom inte fram ett ord mellan spyorna, jag lyckades i vart fall roffa åt mig en av plastpåsarna till blöjhinken som tack och lov fanns inom räckhåll.

Den enda tanken som for genom mitt huvud var ”bara inte förlossningen sätts igång nu” (12 dagar före BF), jag vacklade tillbaks till sängen. Resten av natten varvades frossa med feber och när det slutligen blev morgon mådde jag värre än värst och tömde dessutom hela tarmen på innehåll, jag minns inte sist jag kände mig så sjuk. Ludwig hade precis haft maginfluensa men vi trodde att vi hade klarat oss eftersom inkubationstiden hade passerat med några dagar, oj så fel vi hade. På morgonen velade vi fram och tillbaks kring om maken skulle stanna hemma för att ta hand om mig eller sticka till jobbet men efter att han hade pratat med 1177 samt förlossningen som menade på att det enda jag kunde göra var att vila och att få i mig vätska beslutade vi till sist att han skulle åka till kontoret. Jag låg bokstavligen däckad i sängen, jag orkade nätt och jämnt att resa mig upp för att gå på toaletten och jag märkte att även Elsa blev påverkad för hon var mer aktiv än någonsin. Vid något tillfälle trodde jag att hon höll på att vända sig i magen för det gjorde så fruktansvärt ont när hon rörde på sig och bara en sådan sak som att ligga ner i sängen var en utmaning eftersom ingen position var bekväm samtidigt hade jag inte orken till att stå upp. Jag och mannen hördes via sms under dagen, jag orkade inte ens lyfta luren för att svara i telefonen…

…under eftermiddagen beslutade sig Calle för att åka hem lite tidigare och det är vi så innerligt tacksamma för idag! Han körde inom Förskolan för att hämta Ludwig och meddelade mig att han skulle köra inom Ica för att handla till middagen. Jag minns det som igår, några minuter efter att vi hade haft kontakt kände jag den där välbekanta molande värken. Värken som påminner om en rejäl mensvärk, värken som kommer och går tills den blir alldeles olidlig. På grund av omständigheterna informerade jag genast maken efter att jag hade känt värken för andra gången, jag sa åt honom att han nog ändå skulle komma hem så snart som möjligt för att vara på den säkra sidan. Jag vill minnas att klockan var ungefär 17, tio minuter senare var maken och Ludwig hemma och då stod jag böjd över sängen och grämde mig i smärtor. Ingen som helst energi i kroppen och ett värkarbete som på en skala hade gått från 0 till 10 inom loppet av tio minuter! 

Maken blev fullkomligt chockad när han såg mig och bara en sådan sak som att han började dividera om att han ”först skulle gå ner och ge Ludwig mat”! Jag skrek åt honom att det INTE var läge att ge någon mat utan ringa grannen för att komma och hämta Ludwig och genast ringa Förlossningen, jag tror dock inte att jag skrek för orken fanns inte där men i mina tankar skrek jag för kung och fosterland. Usch jag har en minnesbild på näthinnan när Ludwig står utanför sovrummet och chockat tittar på mig, Calle hade sagt åt honom att han absolut inte fick gå in till mig medan han själv försökte packa det sista till Förlossningsväskan samtidigt som han försökte att ringa Förlossningen och att få tag på grannen. Det dröjde något innan grannen var på plats och till Förlossningen kom han aldrig fram, varken till Malmö eller till Lund. Mina värkar blev fullkomligt olidliga och till slut vädjade jag åt maken att ringa ambulansen, jag insåg att jag aldrig skulle kunna sätta mig i en bil och färdas in till sjukhuset. Han ringde 112 och kom fram direkt, dock var man till en början osäker på om vi skulle få en ambulans och när Calle insåg att de velade samtidigt som han såg mig dränkt i smärtor höjde han rösten åt personen i telefonen och bad dem bekräfta om de över huvudtaget skulle skicka någon ambulans för annars behövde han få ner mig i bilen genast. Där och då insåg de allvaret och ambulansen var på väg.

När ambulansen var på plats låg jag ner i sängen och kände nästan att jag höll på att tuppa av, det kändes som att jag inte hade en enda paus mellan värkarna. Ambulansförarna pratade lugnande med mig och ville få en bild kring hur ”allvarligt” det var och menade på att det inte brukar vara så bråttom som man tror. De såg hur jag led och ganska snart beslutade de att vi var tvungna att få ner mig till ambulansen så att jag åtminstone kunde få lustgas. Det var lättare sagt än gjort att få ner mig eftersom vår trappa är så brant att man inte får upp en bår, jag var tvungen att gå ner för trappen med stöttning av ambulansförarna. Jag hann bara ett par trappsteg mellan varje värk. Väl på plats i ambulansen dröjde det innan de började att köra (jag vet faktiskt inte varför, om man kanske fortfarande velade kring om jag skulle få åka in i ambulans eller om de ansåg att vi själva skulle köra) så till slut informerade jag dem om att mitt första barn kom ut redan 4h timmar efter att värkarbetet påbörjades och att jag hade så jkla ont att jag knappt visste vad jag skulle ta mig till. Då fick de bråttom, de ville inte att jag skulle föda i bilen. Jag minns ambulansturen som igår, varenda gupp vi körde över fick mig att vrida mig i smärta och då saktade de verkligen ner inför varje gupp när de insåg hur ont det gjorde på mig.

Väl framme på sjuhuset hamnade jag i karantän eftersom jag hade maginfluensa, vi fick ett stort rum och mottogs genast av en barnmorska som kopplade upp mig för att ha koll dels på värkarbetet men även på bebisen i magen. Allt såg fint ut. Jag upplevde det som att man var väldigt lugna över situationen och barnmorskan frågade om jag ville att hon skulle titta hur mycket öppen jag var. SJÄLVKLART ville jag det, det visade sig att jag var öppen 10 cm. Jag hade med andra ord på en timmes tid öppnat mig fullt ut. Man beslutade att vi skulle invänta vattenavgång. Jag vet inte riktigt vad jag tänkte där och då men jag kände i vart fall lättnad över att vi var på plats, jag var dessutom förvånad över hur ont jag hade. Jag som hade en bild av att andra förlossningen skulle kännas ”enklare”, att jag skulle vara mer ”med” och rent av klara av situationen så mycket bättre. Oj så fel jag hade.

Barnmorskan informerade oss om att hon bara skulle springa ut för att hämta något utanför rummet och att hon alldeles strax skulle komma tillbaks. Hon skulle bara rätta till det ena CTG-bandet runt magen först eftersom det hade tappat bebisens hjärtljud. TACK GODE GUD för att barnmorskan inte ignorerade detta och först gick ut för att hämta det hon behövde. Det vanliga är ju att bebisen har rört på sig och därför behöver man flytta på CTG-bandet så att man åter igen fångar upp hjärtljuden. Här blev allt K A O S och vi gick in i den delen som kom till att bli traumatisk.

Elsas hjärtljud hade gått ner! Man beslutade att sticka hål på hinnorna samt förbereda för akut kejsarsnitt (jag tror att beslut om kejsarsnitt var för att Elsa först låg för högt upp efter att man hade tagit vattnet men är lite osäker, man kanske ändå hade beslutat för kejsarsnitt). Vattnet gick och barnmorskan förberedde dropp i höger armveck men innan hon var klar med det hade Elsa bokstavligen trillat ner i bäckenet och man insåg att det skulle ta för lång tid med kejsarsnitt. Man tryckte på ”stora larmknappen”, rummet blev genast fyllt med folk. Det var folk överallt och det var först då som vi insåg att något var fel, eller maken gjorde det i alla fall…själv var jag mentalt helt väck. Krystvärkarna satte igång direkt, på första krystvärken var huvudet ute. Maken har i efterhand berättat att när han såg Elsa var han säker på att hon var död, hon var kritvit och alldeles livlös. Andra krystvärken kom men ingenting hände, hon hade fastnat. Jag har i efterhand fått förklarat för mig att när bebisen trillar ner i bäckenet ska den göra en rotation så att den kommer rätt med axlarna, barnmorskans teori är att Elsa inte orkat göra denna rotationen. Värkarna hade bokstavligen piskat oss båda två, jag hade haft ca 8 värkar var 10e min, och Elsa hade gett upp. Vid denna tidpunkten hade de tagit lustgasen från mig, jag hade ingen som helst bedövning för jag var tvungen att vara alldeles klar i huvudet. När bebisarna fastnar på detta viset, Elsa satt fast på två ställen dels vid ena ryggkotan men även vid blygdbenet, har barnmorskorna vissa manövrer som de testar för att se om barnet lossnar i själva manövern. I mitt fall blev jag beordrad att ställa mig på alla fyra, jag låg alltså på ryggen i traditionell förlossningsställning med huvudet utanför och var tvungen att ställa mig på alla fyra. Jag minns än i dag hur jag kände Elsas huvud dinglandes mellan benen samtidigt som jag bokstavligen kastade mig själv runt och lyckas ställa mig på alla fyra. Fråga mig inte hur jag klarade det men man bara gör det. Elsa lossnade inte som barnmorskan hade hoppats på. Samtidigt beslutade läkaren om att hon skulle ta över förlossningen och hon kunde bara förlösa i liggande ställning så jag var tvungen att komma runt på ryggen igen, åter igen kände jag Elsas huvud kastas mellan benen på mig. En fruktansvärd känsla som inte går att beskriva med ord.

När jag ligger på ryggen i traditionell förlossningsställning med benen uppåt och man inväntar tredje krystvärken är det på liv och död. Barnmorskan tittar mig i ögonen och säger åt mig ”Therese, nu får du EN chans. Hon måste komma ut på denna värken”, samtidigt står maken på min högra sida och säger åt mig ”Älskling nu MÅSTE du få ut henne” sen trycker de upp mina ben mot magen. Just denna händelsen inträffar en gång men för mig är det precis som att jag svävar ovanför min kropp, det enda jag ser är barnmorskans ansikte och sen hör jag henne säga ”Therese, du får EN chans”, Calle säga ”Älskling, nu MÅSTE du få ut henne” och benen trycks upp – detta upprepas för mig säkert femton gånger. Det går liksom på repeat. Jag känner ingenting utan hör bara dessa meningarna och känner att benen trycks mot mig om och om igen. Det är som att jag befinner mig i en film och ser någon annan genomgå förlossningen, som att jag har lämnat min egen kropp. Maken har berättat att jag fick några galna krafter och krystade verkligen för livet. Samtidigt som jag krystade tryckte läkaren in hela sin hand inuti mig och fick på något oförklarligt vis (hon förstår det inte själv när hon i efterhand har berättat om händelseförloppet) tag i Elsas axel och rycker loss henne och då trillar hon ut ur mig. DÖD, hon har haft syrebrist i upp till fyra minuter.

Navelsträngen klipps av i all hast och Neonatal-teamet står redo till vänster om mig, jag får ingen bebis på mitt bröst. Jag hör inget skrik, alla försvinner från mig när hon väl kommit ut. Jag minns att jag tittar till vänster där alla befinner sig och ser makens min när han ser Elsa ligga med syrgas samtidigt som personalen pratar i facktermer och masserar henne, han ser alldeles tom ut. Sen vänder han sig mot mig och gör ett försök till leende för att han inte vill skrämma mig men jag förstår att något är fel. Jag blir beordrad att ligga kvar med benen i förlossningsläge eftersom jag måste bli sydd. Minutrarna går, vi förstår ingenting. Allt fokus är på Elsa och i en sådan här situation känner man sig liten på jorden kan jag intyga. Först genomgår man en förlossning från helvetet där ingen som helst hänsyn finns att ta för mamman eftersom det enda viktiga är att få ut bebisen så fort som det bara går och sen efteråt ligger man kvar alldeles ovetandes om vad som händer.

Apgarskalan (en skala där man rankar tillståndet på alla födda bebisar) var noll på allt, Elsa hade ingen puls, gav inga grimaser eller reflexer, hon hade ingen muskeltonus och ingen andningsfrekvens. De flesta bebisar är lite blå när de föds för det är en extremt påfrestande situation, Elsa var inte blå utan vit. Ett helt team stod runtomkring henne och gav henne massage, syrgas och hade koll på alla värden. Så här i efterhand när vi har pratat med läkaren som förlöste Elsa har vi förstått att när sådana här akuta tillstånd inträffar vid förlossningar har läkaren 5 minuter på sig att få ut bebisen, dröjer det längre än så får bebisen i de flesta fall något men för livet eller också överlever de inte. Elsa hade syrebrist i 4 minuter, att en minut hit eller dit kan spela roll för någons liv gör mig evigt tacksam för sjukvården.

Elsas puls kom igång med hjälp av massage och syrgas. Många gånger behöver man ta till elchocker för att få igång hjärtat men det behövdes tack och lov inte, jag har förstått att riskerna för bestående men är större när man behöver ta till den typen av hjälp. När man hade kontroll över hennes puls beslutade man först att jag inte skulle få vistas i samma rum som Elsa eftersom jag hade maginfluensa, då brast det fullkomligt för mig. Man tyckte att jag skulle vara isolerad ifrån henne i hela två dygn men där och då var det en läkare som sa ifrån och menade att Elsa i så fall redan hade blivit smittad med tanke på att hon befunnit sig inuti mig, hon tyckte nog så synd om mig och såg att jag nästan hade gett upp. Man tog ett nytt beslut om att vi alla tre (jag, maken och Elsa) skulle få ett isoleringsrum och det är jag så tacksam för, tänk att inte ens få se din bebis på så lång tid efter en sådan traumatisk förlossning! Efter förlossningen var dessutom alla symptom på maginfluensa som bortblåsta, så himla märkligt.

Jag minns det som igår när Elsa låg i sin lilla säng fullt med elektroder som hölls fast med en nätmössa, det var sladdar överallt. Jag vågade knappt röra henne och tankarna spårade. Innebar detta att hon skulle få men för livet? Ingen läkare ville uttala sig för de kunde omöjligen veta innan man gjort tillräckligt med undersökningar. Vi försökte luska genom att fråga statistiskt hur stor risken var, vi googlade och fick fram skräckexempel, jag ringde mamma och grät i telefonen. Ovissheten var hemsk. Samtidigt fick man sms om att man skulle ”njuta av bebisbubblan”, jag vet att ingen ville något illa och att ingen kunde sätta sig in i och faktiskt förstå vad vi gick igenom men jag kan lova att det var ingen ”bebisbubbla” denna gången. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv, jag har aldrig känt mig så maktlös i hela mitt liv och jag har aldrig bett så många böner som jag gjorde dessa dagarna.

Min förlossning var ett helvete som jag inte önskar någon att få genomgå, ovissheten efteråt var ännu värre och först nu…SJU månader efter förlossningen vågar jag ta till mig vad läkarna har sagt. De förväntar sig inte och tror inte att Elsa ska få några som helst men för livet, hjärnaktiviteten har sett ut precis som för vilken normalfödd bebis som helst sen är det såklart inga garantier men det är det ju inte med någon bebis. Elsas arm som var helt blå/svart efter att läkaren fick rycka loss henne läkte också helt av sig själv och hon fick inte ens en fraktur vilket man först trodde att hon hade fått, många bebisar som fastnar och blir ”utdragna” på detta viset kan dessutom få nervskador i armen men det fick inte Elsa. Alltså förstår ni hur stark tjej vi har fått? Jag blir helt tårögd när jag tänker på henne, fasen vilken kämpe hon är!! Att hon sen skulle åka på att få bålbensgips vid 6 månaders ålder kan jag tycka är lite orättvist men är det någon som är stark nog att klara det så är det ju hon…

Skolavslutning för vår stora kille

Alltså nyp mig i armen, detta är alltså min 2,5-åring som slutat skolan. En mix utav mig och Calle, jag kan liksom inte ta in det men det känns så stort när man tänker på det. Just nu är han extremt trotsig men enligt Barnmorskan så är det alldeles normalt och ett gott tecken för det betyder tydligen att han känner sig trygg här hemma, att han vågar ta ut svängarna med oss föräldrar. Han är ju absolut inte likadan när han tex blir passad av andra och det känns visserligen skönt, man vill ju att ens barn ska uppföra sig.

Den här stunden då vi åt picknick tillsammans kommer jag att bära med mig länge, det var ett sådant där mysigt tillfälle då han var på strålande humör och vi satt ner som en familj och kunde njuta lite. Det är ju inte så ofta de där tillfällena ges med två småttingar men när de väl inträffar så känner man sig lycklig ända in i själen.

Givetvis skulle han göra som Pippi och äta grädde direkt ifrån tårtan, jag misstänker att det var därför han bestämt skulle ha en ”Pippi tårta”.

Lille Elsa var också med på ett hörn, tänk att nu hade hon med största sannolikhet tagit sig fram genom att åla/dra sig med händerna men istället sitter hon fast i denna förbaskade gipskonstruktion. Det gör ont i mig att hon ska behöva ha detta gipset i hela fyra månader…

Jag älskar Ludwigs fina sandaler, alltså de är sååååå fina! Vi har beställt dem från babymocs!

Jag har slutat att amma!

Yes, nu är det klappat och klart! Elsa är 7 månader om någon vecka så det blev nästan exakt vid samma tidpunkt som när jag slutade att amma Ludwig. Vid 6 månader påbörjade jag utfasningen och sen drar det alltid ut på tiden eftersom det ska klaffa med att barnen äter mat och tar flaskan etc. Elsa var till en början inte alls intresserad av mat och flaskan tog hon bara i nödfall, maten började hon successivt att visa större intresse för men flaskan blev intressant först efter att vi bröt amningen (precis som för Ludwig) och nu slukar hon den. Det som gjorde att jag till slut abrupt ströp amningen var att jag fick så fruktansvärt ont i handleden, jag kunde till slut inte röra handen. Förmodligen var det ett resultat av allt bärande av Elsa och att dessutom amningsprocessen blev fruktansvärt otymplig efter att hon fick gipset. Varje gång jag skulle byta bröst och skulle lyfta över henne på den andra sidan så var det enormt påfrestande för handlederna och till slut kunde jag inte ens byta amningsposition för det gjorde för ont.

Jag har av den anledningen haft två lågmälda dagar, jösses vilken omställning för kroppen. Mina bröst har bokstavligen varit sprängfyllda och jag har kämpat med att successivt försöka pumpa ut lite för att minska på smärtan, sen ska man ju bara precis pumpa ut så att det inte gör ont för annars triggar man mjölkproduktionen och då tar det aldrig slut. Man kan ju även få mjölkstockning och allt vad det innebär och det var jag lite rädd för att jag var påväg att få, men efter att jag masserade ganska hårt var det precis som att bröstet tömde sig själv för mjölken började sippra ut så nu känns det ändå okej. Jag kommer dock att sakna mina bröst för de har aldrig varit så fylliga, haha! Efter att jag slutade att amma med Ludwig bokstavligen försvann brösten så jag vet ju vad jag har att vänta mig, kunde man inte åtminstone fått behålla fylligheten som någon form av belöning för allt man gått igenom? Nej, då ska man istället bestraffas och bli av med brösten! Jag undrar hur många män som rent psykiskt hade klarat av att gå igenom det vi kvinnor går igenom vid en graviditet/förlossning….inte många om jag får gissa!

Elsa har varit så himla duktig och anpassat sig exemplariskt efter sina nya matrutiner, även om hon vaknade ett antal gånger per natt så skrek hon inte hysteriskt som Ludwig gjorde när han inte längre fick amma. Vi passade dessutom på att strypa allt matintag nattetid så att hon inte får det som en ovana att hon hela tiden ska ha ersättning för att komma till ro så det har varit tre tuffa nätter där hon vaknat varannan timme men istället för att bli ammad har vi vaggat henne till sömns igen. Vi har en förhoppning om att hon tids nog kommer kunna sova hela natten utan att vakna men än är vi inte där.

Två veckor med gips

Jag tycker Elsas utseende förändras från dag till dag och även beroende på vad hon har på sig, på de här bilderna ser hon verkligen ut som en liten flicka. Sakta sakta kan man ana hur hon kommer att se ut när hon ”blir stor”, vår starka tjej! När de är bebisar ser de ju oftast bara ”bebis-aktiga” ut med de där runda gosiga kinderna…

Eftersom allt blev så tumultartat med gipset och allt vad det innebär känns det som att vi har hamnat lite efter med allt annat, som tex att introducera mat och vänja av amningen. De senaste dagarna har jag dock kämpat på som tusan med att få in lite rutiner som inkluderar både gröt och lagade mål mat så nu känns det som att det börjar rulla på, hon är dock inte särskilt förtjust i varken gröt eller mat så det är lite motigt. Hennes matrutiner ser ut ungefär så här:

05:30/06:00 Vaknar – jag ammar henne

07:30 – hon får en halv portion gröt med tex lite mosad banan i (tanken är att hon ska få en hel portion men än så länge vill hon inte ha mer)

10:00 – jag ammar henne (ska byta ut mot ersättning)

12:00 – burkmat eller hemlagad puré, än så länge äter hon bara några matskedar sen har jag fyllt upp med amning men tanken är att hon ska äta en full portion mat.

14:00 – jag ammar/alt ger ersättning

16:00 – en halv portion med gröt med mosad frukt/lite klämmis i (tanken är att hon ska få en hel portion men än så länge vill hon inte ha mer)

18:30 – jag nattar henne i sängen och ammar henne

22:00 – väcker henne för att byta blöja och ammar

Nätterna är lite olika hur ofta hon äter men det brukar bli runt 02:00 och 04:00

Jag känner mig lite vilsen för jag minns inte hur mycket mat Ludwig åt när han var 6,5 månader men jag kommer ihåg att när vi väl gav honom mat så åt han, det gör inte Elsa riktigt så vi får verkligen kämpa med att få i henne det. Tanken är dock att jag ska sluta amma nu de närmsta veckorna så den biten ska i vart fall bytas ut mot ersättning sen får väl maten successivt komma in i matschemat.

Midsommarafton 2020

Kryss i taket, vi fick till en familjebild och det enda sättet var att låta självaste Ludwig trycka på avtryckaren för det tyckte han var roligt! Han är verkligen en strejkare när det kommer till att vara med på bilder och det är ju så tråkigt för jag vill så gärna föreviga vår lilla familj med jämna mellanrum. Det var i all hast som vi hann med det här för bara några minuter efter trillade midsommargänget in i trädgården, men jag är glad att vi äntligen gjort slag i saken och dammat av mitt gamla stativ så att vi faktiskt kan få till bilder på oss allihop (det är ju inte många som faktiskt kan hantera en systemkamera så det är inte enkelt att fråga någon om hjälp heller, jag tycker mobilbilder är så tråkiga)…

Elsa körde på en somrig klänning från H&M, positivt är att nu kommer alla hennes klänningar till användning för innan hon blev gipsad var vi ganska bekväma av oss och valde allt som oftast bodys framför klänningar. Ludwig ville absolut inte ha någon midsommarkrans vilket jag redan hade förutspått så jag gjorde ingen till honom…vi får se hur länge denna Donnan accepterar blommor i håret.   

Vi fick muta Ludwig med kex för att vara med på dessa bilderna, haha!

Äntligen börjar Ludwigs hår växa ut igen, maken gick ju bananas och klippte honom själv för ett tag sedan och det blev katastrof!! Vi får se om jag låter honom göra det igen eller om vi faktiskt accepterar att betala nästan 300kr var gång han ska klippas, lite saftigt för en 2-åring när han behöver gå till frisören varannan månad.

Att byta blöja med gips…

Vi börjar få in tekniken nu men alltså jösses, hur har man någonsin kunnat klaga på att byta blöja förut?

Varje blöjbyte tar (utan att överdriva) minst tio minuter från det att man börjar lossa själva blöjan och den nya blöjan är på plats. Det är visserligen en klar förbättring gentemot första dagarna då ett blöjbyte kunde ta över 20 minuter, då låg Elsa dessutom och grät som en stucken gris under HELA blöjbytet. Det var hemskt att utsätta henne för det, vi höll dessutom på att bryta ihop när hon redan andra dagen lyckades bajsa in under plåstret där hon har sytt vilket innebar att vi även tvingades byta detta. Själv ingreppet är ju gjort i ljumsken och sitter en bit upp under gipset men fortfarande under blöjan, att komma åt där med våra klumpiga fingrar och få plåstret tätt var plågeri för henne. Nu har jag i vart fal fått ett superbra tips (via FB-gruppen) för hur man ska undvika att bajset läcker upp på ryggen, man sätter en liten tuss med fetvadd högst upp i rumpspringan och MY GOD detta borde vi anammat även innan gipset för hon bajsade ju igenom var och varannan gång! Så jäkla bra! Jag sätter även en pytteliten tuss med fetvadd nedanför plåstret nu och än så länge har det inte läckt in någonting!! Om sex veckor är det gipsbyte och målet är att ingenting ska läcka på gipset innan dess, vi får väl se om vi lyckas! Jag ser det lite som en utmaning som jag SKA klara!!

 

Elsa 6 månader…

…och det firades med att sätta dit det här gigantiska bålbensgipset!! Yey!! Så här ser det alltså ut, det går upp till naveln och sedan är det ett hål för blöjan! Det är ett rent helvete att byta blöja och det gör förmodligen förbaskat ont för Elsa skriker som en stucken gris i princip varje gång vi byter hennes blöja, det är så jobbigt att behöva utsätta henne för det här. Hela mitt hjärta går sönder! Det är liksom omöjligt att inte komma åt där hon har sytt och det är ju där det gör så himla ont på henne, nu längtar jag bara tills stygnen försvinner och svullnaden går ner och att hon inte har ont av själva ingreppet. Gipset tror jag att hon kommer att finna sig i, hon är dock så frustrerad över att inte längre kunna vända sig eller sitta. Hon älskade att sitta i sin Stokke-stol. Det är mycket praktiskt som påverkas och det gör ju att allt blir lite extra jobbigt. Idag tog jag ett ryck och sorterade ut alla hennes ”bebisprylar” som hon inte längre kommer kunna använda och det kändes faktiskt ganska ledsamt, jag som har längtar efter att bli av med allt eftersom det tar så mycket plats. Som det kan bli!

När det kommer till Elsas utveckling följer hon ”stegen” i appen Preglife ganska exakt, det senaste hon hann lägga till innan gipset satte stopp var att hon började rulla. Helt plötsligt låg hon en bit utanför filten där man hade placerat henne. Hon har även börjat skratta mycket mer och det är verkligen ett sådant skratt som smittar av sig, jag blev så glad när jag fick höra hennes vanliga skratt redan samma dag hon hade opererats. Jag var så rädd att hon skulle förändras och att man inte skulle känna igen henne. När det kommer till utvecklingen så ska inte gipset påverka, visst nu kommer hon inte att kunna börja krypa så länge hon har gipset men de flesta barnen tar igen allt väldigt snabbt så snart man har plockat bort det. Jag som hade sett så mycket fram emot att hon snart skulle börja röra på sig mer och kanske åla när som helst, men den som väntar på något gott…

Jag & Elsa var ganska eniga om att färgen på det där gipset missmatchade hennes outfit ganska så rejält men vi kan ju inte sluta ta bilder på henne bara för det så vi gör det bästa av situationen. En riktig fashionista bär upp precis vad som helst och visst lyckas hon ganska bra!

Vår första dag hemma…

Vi är hemma och har landat lite, jag har börjat acceptera situationen och nu handlar allt om att försöka lösa det praktiska. Vi har lyckats få tag på en återförsäljare av bilbarnstolar som faktiskt har specialtillverkade bilstolar för barn med Höftledsluxation som man kan få hyra, dock så har de bara ett par stycken som givetvis redan är uthyrda fram tills augusti men de skulle kontakta Maxi Cosi och se ifall de kunde få hem ännu en specialtillverkad bilstol. Det hade ju varit guld värt, tänk att inte kunna köra någonstans med henne på FYRA månader!! Sen är rekommendationen ändå att man inte ska åka så långa sträckor med hänsyn till gipset så det blir nog att vi får hålla oss hemma i sommar med lite kortare utflykter (om vi nu lyckas få tag på en bilbarnstol). Vi har dessutom fått låna en ”tvillingvagn” från sjukhuset (från stenåldern typ) utan avskiljare i mitten så att Elsa får plats med gipset, dock är den inte gjort för att gå PW:s med för den är riktigt trögkörd och går knappt att svänga med, heller inte att transportera i bilen för den går i princip inte in i bagageutrymmet men nu kan vi i alla fall rulla henne i trädgården. Hon tycker om att sitta/ligga i den och så blir det lite avlastning för oss, det blir väldigt mycket bärande för tillfället och hon är så extremt otymplig så det så det är väldigt jobbigt men jag hoppas att hon kommer att acceptera att ligga lite mer på golvet framgent. Hon kan ju heller inte sitta i sin Stocke-stol men vi fick tips om att köpa en Sackosäck som hon liksom kan halvsitta i så det ska hon få som en liten krya-på-dig-present av mormor & morfar.

Nåväl, nog om våra ”problem” och nu till något mer spännande. Vi har beslutat oss för att fixa till uterummet, vi känner att vi behöver något att skingra tankarna med och att sysselsätta oss med nu när vi kommer att vara hemma typ hela sommaren och det är ett lagom stort projekt som vi i princip kan göra själv (med viss hjälp av Fixar-Jocke förstås, vad skulle vi gjort utan honom??). Vi kommer att måla uterummet samt det sammanhängande förrådet i vitt, byta taket till ett kanalplasttak, byta ut skjutdörrarna (jag har hittat så sjukt fina dörrar som verkligen kommer att lyfta hela uterummet), montera liggande träpanel på väggarna invändigt (som också ska målas vita) samt lägga trall som golv och som sedan sträcker sig ut till uteplatsen. Det kommer bli så fint, jag längtar tills det är klart! Idag for jag iväg och fixade färgen och i helgen ska vi lägga beställningen av taket samt skjutdörrarna, ni kommer så klart att få följa med på omvandlingen och jag längtar efter att visa er vårt ”materialval” och framöver det färdiga resultatet.

Operationen gick bra…

Jag sitter i sjukhussängen och skriver, det har varit några omtumlande dygn för oss men nu börjar vi landa lite i situationen. När det kommer till barnsjukvården i Sverige så är den ta mig tusan outstanding, det gör mig så glad i hjärtat att vår Elsa blir så väl omhändertagen här i Lund. Precis alla är jätte gulliga mot henne och läkarna känns kompetenta och tar sig tiden att prata med mig. Jag hade precis besök av kirurgen som gjorde ingreppet på Elsa och jag fick verkligen förtroende för honom, utöver att han kändes så otroligt kompetent inom den här typen av ingrepp så hade han även den pedagogiska sidan samt ödmjukheten. Jag fick svar på alla mina frågor, han berättade om eventuella ytterligare ingrepp om gipset mot förmodan inte skulle hjälpa och han lugnade mig även genom att berätta rent statistiskt (detta är viktigt för mig för att förstå och kunna känna mig lugn) att för 99% så räcker det med detta ingreppet som Elsa nu har gjort. Däremot kommer hon med största sannolikhet behöva en skena under en period efter gipset men då kommer vi ju i alla fall kunna bada henne så just nu känns det lugnt…

Det som har hänt är att man har gjort ett 2 cm stort ingrepp i ljumsken där man har kapat 3 senor, detta för att hennes höft inte ska hållas tillbaks. Dessa senorna kommer sedan att läka ut fast i ett läge där höften ligger i grodställning, därav gipset. Nu ligger utmaningen i att försöka att hålla det här gipset rent, att byta blöja är en mardröm kan jag intyga. Man har gjort ett hål i gipset för rumpan/snippan och blöjan ska sedan träs på och in under gipset för att knäppas ovanför, jag får liksom inte ens in ett finger innanför gipset så att trä på denna förbaskade blöjan känns enormt motigt. Vi måste även vara observanta på när hon kissat för blöjan måste bytas så snart som möjligt efter att hon kissat/bajsat för att undvika att något kommer på gipset. Jag var med och bytte den första bajsblöjan tidigare idag och jag vet helt ärligt inte hur vi ska klara av det här, hon har ju fortfarande amningsbajs (helt löst) och varje gång hon bajsar så bajsar hon rejäla blöjor. Det ligger liksom och flyter i blöjan och då ska vi på något sätt lyckas dra ut blöjan från gipset och samtidigt säkra att alla kanter håller tätt, lyckas torka henne och sedan är det ju enormt viktigt att direkt sätta på en ny blöja för det kan ju hända att hon råkar kissa när hon ligger där på skötbordet och i så fall rinner allt rakt in i gipset. Ge mig kraft!!!

Till er med barn som har drabbats av Höftledsluxation kan jag verkligen rekommendera gruppen ”Vi med barn med Höftledsluxation” på Facebook, den har redan hjälpt mig så mycket. Så skönt att skriva med personer som gått/går igenom samma sak och som kan dela med sig av tips. Hur mycket omtanke man än får ifrån nära och kära så är det svårt att förstå vad vi går igenom, man måste själv vara i det (eller gå igenom något liknande) för att på riktigt förstå vad detta innebär.

Idag checkar vi in på sjukhuset…

Ja idag är det dags, jag och Elsa checkar in på sjukhuset och imorgon vankas det operation/gips sen blir vi kvar på sjukhuset i ytterligare ett par nätter beroende på hur Elsa mår efteråt. Jag gillar inte alls att man måste söva henne, om jag ska vara ärlig så är jag livrädd för vad som komma skall…

Något som stör mig lite är att vi inte helt förstått att det var ”så illa” med hennes höft att det ens skulle bli snack om gips, vi har hela tiden trott att hon låg inom felmarginalen och att man bara satte dit skenan för att ta det säkra före det osäkra. Jag antar att vi får allt förklarat för oss idag men att vi inte förstod hur illa det var gjorde nog att chocken blev större. Jag har fått en del frågor kring om detta har med förlossningen att göra eller om det är medfött/ärftligt och Höftledsluxation är ärftligt så det har ingenting med förlossningen att göra. Min Lillebror hade också något instabil höft när han föddes och fick därför ha en s.k ”von-Rosen skena” i sex veckor direkt från födseln men sen blev han bra. Även Calle har någon i släkten med höftproblem. Tydligen är det dessutom mer vanligt att flickor drabbas av Höftledsluxation. Efter behandling, så som gips, blir nästan alla helt bra och det är det viktigaste.

Hur söt är Elsas midsommaroutfit? Vi passade på att inviga den redan i helgen för jag är osäker på om hon kommer kunna ha den med gipset, eller de söta byxorna kommer hon såklart inte kunna ha men jag tror även att klänningen kan bli för tajt. Nu har hon i alla fall hunnit använda outfiten en gång och dessutom förevigats med den, min lilla fashionista.

Older Posts