Elsa

Värmeböljan tar kål på oss

Jag har haft lite strul med bloggen på sistone och det verkar som att jag var tvungen att byta webb-browser för nu plötsligt fungerar det igen, jag kunde tex inte tidsinställa inlägg eller redigera gamla inlägg. Så märkligt att webb-browsern är boven, jag kommer nog aldrig att förstå hur allt det där hänger ihop. Jag fick även rekommenderat att aktivera något som heter SLL vilket jag nu har gjort men nu visar det sig att jag måste gå in och ändra i inställningarna i Google Analytics för annars blir inte statistiken korrekt. Gäsp, liksom! Allt det där tekniska är ju så tråkigt och med två små här hemma finns det inte riktigt utrymme för att sätta sig med det där, jag får försöka att lösa det någon kväll när de sover helt enkelt.

Den här värmen tar lite kål på oss här hemma, jag förstår att den är efterlängtad för er som kan hänga på stranden eller ligga vid någon glassig pool och svalka er men för min lilla prinsessa som sitter i en gipsvagga är den olidlig!! Vi har varit utomhus i omgångar, i skuggan, men får ganska snart gå in och svalka av oss framför AC:n på ovanvåningen. Oj som vi ska ta igen allt badande nästa år! Igår när Ludwig kom hem från Förskolan satte vi igång vattenspridaren så att han kunde svalka sig där, det blev visserligen en hit men man vill ju ändå att han ska få hänga vid stranden. Jag tror bestämt att vi får dela på oss idag så får en utav oss dra till stranden och en får stanna hemma med Elsa, jag misstänker att jag åker på det sistnämnda.

Ikväll ska mannen på Herrmiddag så jag får äran att köra nattningen med två kids, vilket är lättare sagt än gjort när Elsa sitter i gips! Jag får som tur är besök av Amanda ikväll och förhoppningsvis kan hon passa ett av barnen medans jag nattar i omgångar. Jag ser så fram emot vår tjejkväll, förutom gott käk och häng ska vi sitta med våra sites och planera…

De små ögonblicken…..

 

Jag älskar de här bilderna, de återspeglar verkligen den familjeidyll som jag tänkte mig när vi bestämde oss för att skaffa barn (bortsett från att Elsa sitter i en gipsvagga då förstås). Dock är det här med familj långt ifrån en idyll i vardagen men just de här små ögonblicken gör mig lycklig ända in i själen, mina fina barn som jag är beredd på att göra allt för.

Vi packade vagnarna och gick ner till stranden som till vår stora glädje ekade tomt just denna dagen, barnen fick inviga sina nya UV-tröjor från märket PRTECT och jag är fullkomligt kär i volangärmen på Elsas tröja. Jag har dessutom en likadan UV-tröja som jag ser fram emot att inviga nästa gång vi hänger i solen, den har ju lyst med sin frånvaro här i Skåne nästintill hela sommaren så vi får se ifall tillfälle ges. För Elsas skull är det dock bara positivt att vi inte har någon stekhet sommar och den här tröjan använder hon med glädje ändå för den är så mjuk och skön.

Igår mötte jag upp ett par vänner på Kajuteriet här i Limhamn och oj så välbehövligt att få komma ifrån om än för några timmar, vi stannade tills stängning och blev bokstavligen hemkörda från restaurangen eftersom vi var de sista kvar på stället. Haha!

 

Dance like a Ballerina…

Jag sitter här framför datorn med en kaffe i handen, Ludwig har en heldag tillsammans med mormor och Calle i sällskap av Fixar-Jocke (vad tusan skulle vi göra utan honom) är iväg på en turné mellan Malmös alla byggfirmor. Jag får berätta mer om orsaken till detta vid ett annat tillfälle men jag är evigt tacksam över att de hjälper oss i tid och otid, vi är ju nybörjare med att vara husägare och då behövs det lite guidning från erfarna experter. Elsa har vägrat att sova middag och först nu när klockan börjar närma sig 16 fick jag henne att somna i vagnen här inne, jag har satt på lite avslappnande musik som hon nu ligger och sover till. Under sommarlovet har Ludwig nämligen sovit middag till avslappningsmusik och han älskar verkligen det, han kan självmant gå till vagnen och sätta sig när han känner att det är dags för en liten lur och man riktigt ser hur han njuter av att sitta där i och lyssna på musiken tills han slutligen faller i sömn.

I övrigt gör vi inte så mycket om dagarna, igår for vi iväg till Almviks-gården för att rida med Ludwig men till hans stora besvikelse hade tjejen som skulle haft hand om ridningen den dagen blivit sjuk. Han har verkligen fått dille på hästar och det riktigt skar i mammahjärtat när jag såg hur ledsen han blev när han förstod att det inte skulle bli någon hästridning. Tips på ställen där vi kan rida med honom mottages tacksamt! Kummingården är fullbokat i veckor framöver så det stället har vi parkerat. 

Hur söt är min alldeles egna lilla ballerina? Jag tycker att det där gipset börjar bli fruktansvärt jobbigt nu, jag känner mig stundtals så himla ledsen för det känns som att vi förlorar “bebistid” med henne. Jag orkar knappt bära henne och det är heller inte bekvämt att ha henne i knät, när mormor är här så kan hon tex knappt hålla henne för är man dessutom ovan vid att bära en bebis med gips så blir det ännu jobbigare. Vår lilla tjej! 

Jag vill inget hellre än att gosa med henne och se henne krypa, sitta och stå upp! Hur stor kommer hon hinna bli innan gipstiden är över? Efter gipset blir det med största sannolikhet en bedrövlig skena och kommer hon då att ha den dygnet runt? Usch, vissa dagar känns det nästan som att jag håller på att bryta ihop…

Vi får väl hoppas på att hon vill börja dansa balett för då lär hon nog inte ha några problem med att göra Grand Plié, haha!

Nygipsad

Åhh, mitt mammahjärta känner sån stolthet nu! Idag är det vår första milstolpe i Elsas höftresa, hon har nämligen blivit omgipsad och ni anar inte hur duktig hon var. Hon grät inte en enda sekund under hela omgipsningen som tog ungefär en halvtimme, förstår ni?! Den här tjejen finner sig verkligen i allt! Jag var med under hela processen och höll min hand på henne så att hon skulle känna sig trygg, jag både filmade och tog en del bilder (delade några på Insta-stories) och ni skulle sett hennes min när de tvättade av henne. Man kunde riktigt se hur hon njöt, tänk att ha benen instängda i sex veckor utan att kunna tvätta dem eller ens klia sig om det skulle behövas. Hon ville såklart genast börja sprattla med benen så det var en utmaning för gips-teamet att hålla benen på plats under tiden som de satte på det nya gipset, hon är nämligen riktigt stark vår tjej.

Det var jätte intressant att se hur det går till när man gipsar, jag hade liksom ingen aning. Först så klippte/sågade man bort det gamla gipset som man slutligen drog loss, sen höll man fast benen i samma position (benen/höften får nämligen inte förflyttas ur grodställningen) samtidigt som man successivt la på nya gipsstrimlor. Man bygger liksom successivt upp gipset med olika gipsstrimlor, Elsa har ett mjukt gips med hårda gipsstrimlor upptill. Under tiden som man la på det nya gipset låg Elsa i en speciell ställning samtidigt som tre personer höll hennes ben på plats, alla var så himla gulliga mot oss och jag kände verkligen att vi var i goda händer. Elsa var bara nyfiken och tittade med stora ögon på allt som hände runtomkring henne. Hon fick helblått (färgerna var gräsliga så det blå var ändå det som var finast) gips enligt Storebrors önskemål, när han såg henne efter omgipsningen blev han tokig för han tyckte att gipset var hans så han skrek “miiiiiiiin” och blev jätte arg på Elsa! Haha!

Detta gipset är så mycket rymligare i midjan än det förra gipset, nu kan man liksom dra igenom hela handen vilket verkligen underlättar vid blöjbytena. Hon blev dock så mycket mer otymplig nu så det blir en utmaning att bära henne. Det gör så ont i mig för hon skriker verkligen efter närhet, varje gång vi nattar henne så sträcker hon ut händerna mot oss och vrider hela ovankroppen i ett försök att komma närmare oss. Man kan liksom inte alls mysa på det viset som vi gjorde med Ludwig, ni vet när bebisen somnar tätt intill en i sängen vid nattningen. Benen tar ju sådan plats och nu måste de dessutom ligga på en kudde för annars trycks gipset in i ryggen på henne. När man bär henne får hon heller inte närhet för det blir som att konka runt på ett gipspaket. Oj vad vi ska gosa med henne så fort gipset är borta!! När hon ligger på mage med det nya gipset lyckadas hon till vår förvåning att snurra över till ryggen för gipset i midjan är liksom format som en rundning så hon kan vagga fart och således få runt benen. Riktigt läskigt för jag är så rädd att hon ska slå i huvudet i snurren…

Elsa 7 månader

Vår lilla solstråle har hunnit bli hela 7 månader, det betyder att hon har haft bålbensgipset i en månad så nu är en fjärdedel av gipstiden avklarad. Vi räknar ner varje dag! Första milstolpen är när hon har haft gipset i 6 veckor för då är det dags för gipsbyte, det är om ungefär en vecka. Så skönt för hon slipper bli sövd, jag var rädd att hon skulle behöva sövas var gång man ska byta gipset men tydligen så kan man göra bytet utan att behöva söva henne.

Jag slutade att amma för ett par veckor sedan och tro det eller ej men nu tar Elsa både flaskan och nappen utan problem, precis som Ludwig gjorde. De är smarta de där bebisarna, när det vet att de kan få något bättre så nöjer de sig inte med något annat än just det men när det inte finns några alternativ ja då passar det. Sedan en vecka tillbaks har hon börjat sova så sjukt bra, nu vågar jag inte hypa det för plötsligt så ändras det men hon har alltså sovit hela nätterna utan att vakna!! Förstår ni?! Hon gnyr bara precis till ibland men då stoppar jag in nappen och lägger handen på magen så fortsätter hon att sova, det är helt magiskt! Vi bestämde oss för att strypa all nattmatning när jag slutade amma henne och det är nog den bidragande faktorn. Det var några stökiga nätter där vi fick gå upp och vagga henne en gång i timmen men sen vände det, nu hoppas jag på att det ska hålla i sig så här framöver. Sömnen är ju så värdefull!

Hon äter en hel portion med gröt till frukost, 1dl ersättning till mellanmål, antingen en halv eller hel burk med barnmat till lunch, 1dl ersättning till mellanmål alt någon fruktpuré, en halv burk barnmat till middag och sen en flaska med välling innan hon somnar. Hon har dessutom fått sin första tand så nu har vi börjat borsta tänderna på henne, eller borsta och borsta….det går ju knappt när hon bara har en tand. Haha!

Elsa känns som en väldigt glad bebis med mycket närhetsbehov, hon skrattar mycket och när vi sätter på musik så diggar hon gärna med huvudet (det är sååååå sött). Hon har börjat att förflytta sig så smått med gipset, det är ju så klumpigt så det går knappt men hon liksom drar med händerna så att hon kasar bakåt sen snurrar hon också med det. Jag tycker så synd om henne för man riktigt ser hur mycket hon vill förflytta sig och hon kämpar ju för kung och fosterland utan att det riktigt går. Hon stoppar dessutom ALLT i munnen. Hon älskar sin storebror, så fort hon får syn på honom så skiner hela hon upp som en stor sol. Vi tror att hon kommer att bli en pratglad liten flicka för oj som hon babblar, högljutt och hela tiden! En riktigt pratkvarn!!

När Elsa kom till världen – förlossningsberättelse

Först nu, 7 månader efter att Elsa föddes känner jag mig redo för att skriva det här inlägget. Först visste jag inte ens om jag skulle mäkta med att dela med mig av vad vi har gått igenom men samtidigt så vill jag det för jag vet att ni är många där ute som har genomgått traumatiska förlossningar precis som jag och på något sätt så känns det bättre att veta att man inte är ensam om det vilket jag hoppas på att jag kan bidra med genom att berätta om vad jag har varit med om. Jag vill berätta för jag vill även att andra ska få bättre förståelse för en sådan traumatisk händelse, det är så lätt att förminska och kasta ur sig kommentarer som såklart inte är illa menade men som tydligt visar att man inte alls förstår vad man egentligen har genomgått. Det kommer man oavsett inte att göra om man inte själv har upplevt det men man kanske kan få lite mer förståelse och bespara sig vissa kommentarer…

Det hela började egentligen redan kvällen den 10e december, jag kände mig ovanligt varm och gick därför till sängs tidigare än vad jag vanligen brukade göra. Jag sov oroligt och när jag var uppe för att kissa för säkert tredje gången den natten hade febern slagit till och jag hann bara precis att sätta mig på toalettstolen när maginfluensan bröt ut, där satt jag med magen i vädret och spydde som en stucken gris. Jag försökte att ropa på mannen men fick liksom inte fram ett ord mellan spyorna, jag lyckades i vart fall roffa åt mig en av plastpåsarna till blöjhinken som tack och lov fanns inom räckhåll.

Den enda tanken som for genom mitt huvud var ”bara inte förlossningen sätts igång nu” (12 dagar före BF), jag vacklade tillbaks till sängen. Resten av natten varvades frossa med feber och när det slutligen blev morgon mådde jag värre än värst och tömde dessutom hela tarmen på innehåll, jag minns inte sist jag kände mig så sjuk. Ludwig hade precis haft maginfluensa men vi trodde att vi hade klarat oss eftersom inkubationstiden hade passerat med några dagar, oj så fel vi hade. På morgonen velade vi fram och tillbaks kring om maken skulle stanna hemma för att ta hand om mig eller sticka till jobbet men efter att han hade pratat med 1177 samt förlossningen som menade på att det enda jag kunde göra var att vila och att få i mig vätska beslutade vi till sist att han skulle åka till kontoret. Jag låg bokstavligen däckad i sängen, jag orkade nätt och jämnt att resa mig upp för att gå på toaletten och jag märkte att även Elsa blev påverkad för hon var mer aktiv än någonsin. Vid något tillfälle trodde jag att hon höll på att vända sig i magen för det gjorde så fruktansvärt ont när hon rörde på sig och bara en sådan sak som att ligga ner i sängen var en utmaning eftersom ingen position var bekväm samtidigt hade jag inte orken till att stå upp. Jag och mannen hördes via sms under dagen, jag orkade inte ens lyfta luren för att svara i telefonen…

…under eftermiddagen beslutade sig Calle för att åka hem lite tidigare och det är vi så innerligt tacksamma för idag! Han körde inom Förskolan för att hämta Ludwig och meddelade mig att han skulle köra inom Ica för att handla till middagen. Jag minns det som igår, några minuter efter att vi hade haft kontakt kände jag den där välbekanta molande värken. Värken som påminner om en rejäl mensvärk, värken som kommer och går tills den blir alldeles olidlig. På grund av omständigheterna informerade jag genast maken efter att jag hade känt värken för andra gången, jag sa åt honom att han nog ändå skulle komma hem så snart som möjligt för att vara på den säkra sidan. Jag vill minnas att klockan var ungefär 17, tio minuter senare var maken och Ludwig hemma och då stod jag böjd över sängen och grämde mig i smärtor. Ingen som helst energi i kroppen och ett värkarbete som på en skala hade gått från 0 till 10 inom loppet av tio minuter! 

Maken blev fullkomligt chockad när han såg mig och bara en sådan sak som att han började dividera om att han “först skulle gå ner och ge Ludwig mat”! Jag skrek åt honom att det INTE var läge att ge någon mat utan ringa grannen för att komma och hämta Ludwig och genast ringa Förlossningen, jag tror dock inte att jag skrek för orken fanns inte där men i mina tankar skrek jag för kung och fosterland. Usch jag har en minnesbild på näthinnan när Ludwig står utanför sovrummet och chockat tittar på mig, Calle hade sagt åt honom att han absolut inte fick gå in till mig medan han själv försökte packa det sista till Förlossningsväskan samtidigt som han försökte att ringa Förlossningen och att få tag på grannen. Det dröjde något innan grannen var på plats och till Förlossningen kom han aldrig fram, varken till Malmö eller till Lund. Mina värkar blev fullkomligt olidliga och till slut vädjade jag åt maken att ringa ambulansen, jag insåg att jag aldrig skulle kunna sätta mig i en bil och färdas in till sjukhuset. Han ringde 112 och kom fram direkt, dock var man till en början osäker på om vi skulle få en ambulans och när Calle insåg att de velade samtidigt som han såg mig dränkt i smärtor höjde han rösten åt personen i telefonen och bad dem bekräfta om de över huvudtaget skulle skicka någon ambulans för annars behövde han få ner mig i bilen genast. Där och då insåg de allvaret och ambulansen var på väg.

När ambulansen var på plats låg jag ner i sängen och kände nästan att jag höll på att tuppa av, det kändes som att jag inte hade en enda paus mellan värkarna. Ambulansförarna pratade lugnande med mig och ville få en bild kring hur “allvarligt” det var och menade på att det inte brukar vara så bråttom som man tror. De såg hur jag led och ganska snart beslutade de att vi var tvungna att få ner mig till ambulansen så att jag åtminstone kunde få lustgas. Det var lättare sagt än gjort att få ner mig eftersom vår trappa är så brant att man inte får upp en bår, jag var tvungen att gå ner för trappen med stöttning av ambulansförarna. Jag hann bara ett par trappsteg mellan varje värk. Väl på plats i ambulansen dröjde det innan de började att köra (jag vet faktiskt inte varför, om man kanske fortfarande velade kring om jag skulle få åka in i ambulans eller om de ansåg att vi själva skulle köra) så till slut informerade jag dem om att mitt första barn kom ut redan 4h timmar efter att värkarbetet påbörjades och att jag hade så jkla ont att jag knappt visste vad jag skulle ta mig till. Då fick de bråttom, de ville inte att jag skulle föda i bilen. Jag minns ambulansturen som igår, varenda gupp vi körde över fick mig att vrida mig i smärta och då saktade de verkligen ner inför varje gupp när de insåg hur ont det gjorde på mig.

Väl framme på sjuhuset hamnade jag i karantän eftersom jag hade maginfluensa, vi fick ett stort rum och mottogs genast av en barnmorska som kopplade upp mig för att ha koll dels på värkarbetet men även på bebisen i magen. Allt såg fint ut. Jag upplevde det som att man var väldigt lugna över situationen och barnmorskan frågade om jag ville att hon skulle titta hur mycket öppen jag var. SJÄLVKLART ville jag det, det visade sig att jag var öppen 10 cm. Jag hade med andra ord på en timmes tid öppnat mig fullt ut. Man beslutade att vi skulle invänta vattenavgång. Jag vet inte riktigt vad jag tänkte där och då men jag kände i vart fall lättnad över att vi var på plats, jag var dessutom förvånad över hur ont jag hade. Jag som hade en bild av att andra förlossningen skulle kännas “enklare”, att jag skulle vara mer “med” och rent av klara av situationen så mycket bättre. Oj så fel jag hade.

Barnmorskan informerade oss om att hon bara skulle springa ut för att hämta något utanför rummet och att hon alldeles strax skulle komma tillbaks. Hon skulle bara rätta till det ena CTG-bandet runt magen först eftersom det hade tappat bebisens hjärtljud. TACK GODE GUD för att barnmorskan inte ignorerade detta och först gick ut för att hämta det hon behövde. Det vanliga är ju att bebisen har rört på sig och därför behöver man flytta på CTG-bandet så att man åter igen fångar upp hjärtljuden. Här blev allt K A O S och vi gick in i den delen som kom till att bli traumatisk.

Elsas hjärtljud hade gått ner! Man beslutade att sticka hål på hinnorna samt förbereda för akut kejsarsnitt (jag tror att beslut om kejsarsnitt var för att Elsa först låg för högt upp efter att man hade tagit vattnet men är lite osäker, man kanske ändå hade beslutat för kejsarsnitt). Vattnet gick och barnmorskan förberedde dropp i höger armveck men innan hon var klar med det hade Elsa bokstavligen trillat ner i bäckenet och man insåg att det skulle ta för lång tid med kejsarsnitt. Man tryckte på “stora larmknappen”, rummet blev genast fyllt med folk. Det var folk överallt och det var först då som vi insåg att något var fel, eller maken gjorde det i alla fall…själv var jag mentalt helt väck. Krystvärkarna satte igång direkt, på första krystvärken var huvudet ute. Maken har i efterhand berättat att när han såg Elsa var han säker på att hon var död, hon var kritvit och alldeles livlös. Andra krystvärken kom men ingenting hände, hon hade fastnat. Jag har i efterhand fått förklarat för mig att när bebisen trillar ner i bäckenet ska den göra en rotation så att den kommer rätt med axlarna, barnmorskans teori är att Elsa inte orkat göra denna rotationen. Värkarna hade bokstavligen piskat oss båda två, jag hade haft ca 8 värkar var 10e min, och Elsa hade gett upp. Vid denna tidpunkten hade de tagit lustgasen från mig, jag hade ingen som helst bedövning för jag var tvungen att vara alldeles klar i huvudet. När bebisarna fastnar på detta viset, Elsa satt fast på två ställen dels vid ena ryggkotan men även vid blygdbenet, har barnmorskorna vissa manövrer som de testar för att se om barnet lossnar i själva manövern. I mitt fall blev jag beordrad att ställa mig på alla fyra, jag låg alltså på ryggen i traditionell förlossningsställning med huvudet utanför och var tvungen att ställa mig på alla fyra. Jag minns än i dag hur jag kände Elsas huvud dinglandes mellan benen samtidigt som jag bokstavligen kastade mig själv runt och lyckas ställa mig på alla fyra. Fråga mig inte hur jag klarade det men man bara gör det. Elsa lossnade inte som barnmorskan hade hoppats på. Samtidigt beslutade läkaren om att hon skulle ta över förlossningen och hon kunde bara förlösa i liggande ställning så jag var tvungen att komma runt på ryggen igen, åter igen kände jag Elsas huvud kastas mellan benen på mig. En fruktansvärd känsla som inte går att beskriva med ord.

När jag ligger på ryggen i traditionell förlossningsställning med benen uppåt och man inväntar tredje krystvärken är det på liv och död. Barnmorskan tittar mig i ögonen och säger åt mig “Therese, nu får du EN chans. Hon måste komma ut på denna värken”, samtidigt står maken på min högra sida och säger åt mig “Älskling nu MÅSTE du få ut henne” sen trycker de upp mina ben mot magen. Just denna händelsen inträffar en gång men för mig är det precis som att jag svävar ovanför min kropp, det enda jag ser är barnmorskans ansikte och sen hör jag henne säga “Therese, du får EN chans”, Calle säga “Älskling, nu MÅSTE du få ut henne” och benen trycks upp – detta upprepas för mig säkert femton gånger. Det går liksom på repeat. Jag känner ingenting utan hör bara dessa meningarna och känner att benen trycks mot mig om och om igen. Det är som att jag befinner mig i en film och ser någon annan genomgå förlossningen, som att jag har lämnat min egen kropp. Maken har berättat att jag fick några galna krafter och krystade verkligen för livet. Samtidigt som jag krystade tryckte läkaren in hela sin hand inuti mig och fick på något oförklarligt vis (hon förstår det inte själv när hon i efterhand har berättat om händelseförloppet) tag i Elsas axel och rycker loss henne och då trillar hon ut ur mig. DÖD, hon har haft syrebrist i upp till fyra minuter.

Navelsträngen klipps av i all hast och Neonatal-teamet står redo till vänster om mig, jag får ingen bebis på mitt bröst. Jag hör inget skrik, alla försvinner från mig när hon väl kommit ut. Jag minns att jag tittar till vänster där alla befinner sig och ser makens min när han ser Elsa ligga med syrgas samtidigt som personalen pratar i facktermer och masserar henne, han ser alldeles tom ut. Sen vänder han sig mot mig och gör ett försök till leende för att han inte vill skrämma mig men jag förstår att något är fel. Jag blir beordrad att ligga kvar med benen i förlossningsläge eftersom jag måste bli sydd. Minutrarna går, vi förstår ingenting. Allt fokus är på Elsa och i en sådan här situation känner man sig liten på jorden kan jag intyga. Först genomgår man en förlossning från helvetet där ingen som helst hänsyn finns att ta för mamman eftersom det enda viktiga är att få ut bebisen så fort som det bara går och sen efteråt ligger man kvar alldeles ovetandes om vad som händer.

Apgarskalan (en skala där man rankar tillståndet på alla födda bebisar) var noll på allt, Elsa hade ingen puls, gav inga grimaser eller reflexer, hon hade ingen muskeltonus och ingen andningsfrekvens. De flesta bebisar är lite blå när de föds för det är en extremt påfrestande situation, Elsa var inte blå utan vit. Ett helt team stod runtomkring henne och gav henne massage, syrgas och hade koll på alla värden. Så här i efterhand när vi har pratat med läkaren som förlöste Elsa har vi förstått att när sådana här akuta tillstånd inträffar vid förlossningar har läkaren 5 minuter på sig att få ut bebisen, dröjer det längre än så får bebisen i de flesta fall något men för livet eller också överlever de inte. Elsa hade syrebrist i 4 minuter, att en minut hit eller dit kan spela roll för någons liv gör mig evigt tacksam för sjukvården.

Elsas puls kom igång med hjälp av massage och syrgas. Många gånger behöver man ta till elchocker för att få igång hjärtat men det behövdes tack och lov inte, jag har förstått att riskerna för bestående men är större när man behöver ta till den typen av hjälp. När man hade kontroll över hennes puls beslutade man först att jag inte skulle få vistas i samma rum som Elsa eftersom jag hade maginfluensa, då brast det fullkomligt för mig. Man tyckte att jag skulle vara isolerad ifrån henne i hela två dygn men där och då var det en läkare som sa ifrån och menade att Elsa i så fall redan hade blivit smittad med tanke på att hon befunnit sig inuti mig, hon tyckte nog så synd om mig och såg att jag nästan hade gett upp. Man tog ett nytt beslut om att vi alla tre (jag, maken och Elsa) skulle få ett isoleringsrum och det är jag så tacksam för, tänk att inte ens få se din bebis på så lång tid efter en sådan traumatisk förlossning! Efter förlossningen var dessutom alla symptom på maginfluensa som bortblåsta, så himla märkligt.

Jag minns det som igår när Elsa låg i sin lilla säng fullt med elektroder som hölls fast med en nätmössa, det var sladdar överallt. Jag vågade knappt röra henne och tankarna spårade. Innebar detta att hon skulle få men för livet? Ingen läkare ville uttala sig för de kunde omöjligen veta innan man gjort tillräckligt med undersökningar. Vi försökte luska genom att fråga statistiskt hur stor risken var, vi googlade och fick fram skräckexempel, jag ringde mamma och grät i telefonen. Ovissheten var hemsk. Samtidigt fick man sms om att man skulle “njuta av bebisbubblan”, jag vet att ingen ville något illa och att ingen kunde sätta sig in i och faktiskt förstå vad vi gick igenom men jag kan lova att det var ingen “bebisbubbla” denna gången. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv, jag har aldrig känt mig så maktlös i hela mitt liv och jag har aldrig bett så många böner som jag gjorde dessa dagarna.

Min förlossning var ett helvete som jag inte önskar någon att få genomgå, ovissheten efteråt var ännu värre och först nu…SJU månader efter förlossningen vågar jag ta till mig vad läkarna har sagt. De förväntar sig inte och tror inte att Elsa ska få några som helst men för livet, hjärnaktiviteten har sett ut precis som för vilken normalfödd bebis som helst sen är det såklart inga garantier men det är det ju inte med någon bebis. Elsas arm som var helt blå/svart efter att läkaren fick rycka loss henne läkte också helt av sig själv och hon fick inte ens en fraktur vilket man först trodde att hon hade fått, många bebisar som fastnar och blir “utdragna” på detta viset kan dessutom få nervskador i armen men det fick inte Elsa. Alltså förstår ni hur stark tjej vi har fått? Jag blir helt tårögd när jag tänker på henne, fasen vilken kämpe hon är!! Att hon sen skulle åka på att få bålbensgips vid 6 månaders ålder kan jag tycka är lite orättvist men är det någon som är stark nog att klara det så är det ju hon…

Skolavslutning för vår stora kille

Alltså nyp mig i armen, detta är alltså min 2,5-åring som slutat skolan. En mix utav mig och Calle, jag kan liksom inte ta in det men det känns så stort när man tänker på det. Just nu är han extremt trotsig men enligt Barnmorskan så är det alldeles normalt och ett gott tecken för det betyder tydligen att han känner sig trygg här hemma, att han vågar ta ut svängarna med oss föräldrar. Han är ju absolut inte likadan när han tex blir passad av andra och det känns visserligen skönt, man vill ju att ens barn ska uppföra sig.

Den här stunden då vi åt picknick tillsammans kommer jag att bära med mig länge, det var ett sådant där mysigt tillfälle då han var på strålande humör och vi satt ner som en familj och kunde njuta lite. Det är ju inte så ofta de där tillfällena ges med två småttingar men när de väl inträffar så känner man sig lycklig ända in i själen.

Givetvis skulle han göra som Pippi och äta grädde direkt ifrån tårtan, jag misstänker att det var därför han bestämt skulle ha en “Pippi tårta”.

Lille Elsa var också med på ett hörn, tänk att nu hade hon med största sannolikhet tagit sig fram genom att åla/dra sig med händerna men istället sitter hon fast i denna förbaskade gipskonstruktion. Det gör ont i mig att hon ska behöva ha detta gipset i hela fyra månader…

Jag älskar Ludwigs fina sandaler, alltså de är sååååå fina! Vi har beställt dem från babymocs!

Jag har slutat att amma!

Yes, nu är det klappat och klart! Elsa är 7 månader om någon vecka så det blev nästan exakt vid samma tidpunkt som när jag slutade att amma Ludwig. Vid 6 månader påbörjade jag utfasningen och sen drar det alltid ut på tiden eftersom det ska klaffa med att barnen äter mat och tar flaskan etc. Elsa var till en början inte alls intresserad av mat och flaskan tog hon bara i nödfall, maten började hon successivt att visa större intresse för men flaskan blev intressant först efter att vi bröt amningen (precis som för Ludwig) och nu slukar hon den. Det som gjorde att jag till slut abrupt ströp amningen var att jag fick så fruktansvärt ont i handleden, jag kunde till slut inte röra handen. Förmodligen var det ett resultat av allt bärande av Elsa och att dessutom amningsprocessen blev fruktansvärt otymplig efter att hon fick gipset. Varje gång jag skulle byta bröst och skulle lyfta över henne på den andra sidan så var det enormt påfrestande för handlederna och till slut kunde jag inte ens byta amningsposition för det gjorde för ont.

Jag har av den anledningen haft två lågmälda dagar, jösses vilken omställning för kroppen. Mina bröst har bokstavligen varit sprängfyllda och jag har kämpat med att successivt försöka pumpa ut lite för att minska på smärtan, sen ska man ju bara precis pumpa ut så att det inte gör ont för annars triggar man mjölkproduktionen och då tar det aldrig slut. Man kan ju även få mjölkstockning och allt vad det innebär och det var jag lite rädd för att jag var påväg att få, men efter att jag masserade ganska hårt var det precis som att bröstet tömde sig själv för mjölken började sippra ut så nu känns det ändå okej. Jag kommer dock att sakna mina bröst för de har aldrig varit så fylliga, haha! Efter att jag slutade att amma med Ludwig bokstavligen försvann brösten så jag vet ju vad jag har att vänta mig, kunde man inte åtminstone fått behålla fylligheten som någon form av belöning för allt man gått igenom? Nej, då ska man istället bestraffas och bli av med brösten! Jag undrar hur många män som rent psykiskt hade klarat av att gå igenom det vi kvinnor går igenom vid en graviditet/förlossning….inte många om jag får gissa!

Elsa har varit så himla duktig och anpassat sig exemplariskt efter sina nya matrutiner, även om hon vaknade ett antal gånger per natt så skrek hon inte hysteriskt som Ludwig gjorde när han inte längre fick amma. Vi passade dessutom på att strypa allt matintag nattetid så att hon inte får det som en ovana att hon hela tiden ska ha ersättning för att komma till ro så det har varit tre tuffa nätter där hon vaknat varannan timme men istället för att bli ammad har vi vaggat henne till sömns igen. Vi har en förhoppning om att hon tids nog kommer kunna sova hela natten utan att vakna men än är vi inte där.

Två veckor med gips

Jag tycker Elsas utseende förändras från dag till dag och även beroende på vad hon har på sig, på de här bilderna ser hon verkligen ut som en liten flicka. Sakta sakta kan man ana hur hon kommer att se ut när hon “blir stor”, vår starka tjej! När de är bebisar ser de ju oftast bara “bebis-aktiga” ut med de där runda gosiga kinderna…

Eftersom allt blev så tumultartat med gipset och allt vad det innebär känns det som att vi har hamnat lite efter med allt annat, som tex att introducera mat och vänja av amningen. De senaste dagarna har jag dock kämpat på som tusan med att få in lite rutiner som inkluderar både gröt och lagade mål mat så nu känns det som att det börjar rulla på, hon är dock inte särskilt förtjust i varken gröt eller mat så det är lite motigt. Hennes matrutiner ser ut ungefär så här:

05:30/06:00 Vaknar – jag ammar henne

07:30 – hon får en halv portion gröt med tex lite mosad banan i (tanken är att hon ska få en hel portion men än så länge vill hon inte ha mer)

10:00 – jag ammar henne (ska byta ut mot ersättning)

12:00 – burkmat eller hemlagad puré, än så länge äter hon bara några matskedar sen har jag fyllt upp med amning men tanken är att hon ska äta en full portion mat.

14:00 – jag ammar/alt ger ersättning

16:00 – en halv portion med gröt med mosad frukt/lite klämmis i (tanken är att hon ska få en hel portion men än så länge vill hon inte ha mer)

18:30 – jag nattar henne i sängen och ammar henne

22:00 – väcker henne för att byta blöja och ammar

Nätterna är lite olika hur ofta hon äter men det brukar bli runt 02:00 och 04:00

Jag känner mig lite vilsen för jag minns inte hur mycket mat Ludwig åt när han var 6,5 månader men jag kommer ihåg att när vi väl gav honom mat så åt han, det gör inte Elsa riktigt så vi får verkligen kämpa med att få i henne det. Tanken är dock att jag ska sluta amma nu de närmsta veckorna så den biten ska i vart fall bytas ut mot ersättning sen får väl maten successivt komma in i matschemat.

Midsommarafton 2020

Kryss i taket, vi fick till en familjebild och det enda sättet var att låta självaste Ludwig trycka på avtryckaren för det tyckte han var roligt! Han är verkligen en strejkare när det kommer till att vara med på bilder och det är ju så tråkigt för jag vill så gärna föreviga vår lilla familj med jämna mellanrum. Det var i all hast som vi hann med det här för bara några minuter efter trillade midsommargänget in i trädgården, men jag är glad att vi äntligen gjort slag i saken och dammat av mitt gamla stativ så att vi faktiskt kan få till bilder på oss allihop (det är ju inte många som faktiskt kan hantera en systemkamera så det är inte enkelt att fråga någon om hjälp heller, jag tycker mobilbilder är så tråkiga)…

Elsa körde på en somrig klänning från H&M, positivt är att nu kommer alla hennes klänningar till användning för innan hon blev gipsad var vi ganska bekväma av oss och valde allt som oftast bodys framför klänningar. Ludwig ville absolut inte ha någon midsommarkrans vilket jag redan hade förutspått så jag gjorde ingen till honom…vi får se hur länge denna Donnan accepterar blommor i håret.   

Vi fick muta Ludwig med kex för att vara med på dessa bilderna, haha!

Äntligen börjar Ludwigs hår växa ut igen, maken gick ju bananas och klippte honom själv för ett tag sedan och det blev katastrof!! Vi får se om jag låter honom göra det igen eller om vi faktiskt accepterar att betala nästan 300kr var gång han ska klippas, lite saftigt för en 2-åring när han behöver gå till frisören varannan månad.

Older Posts