Elsa 2 år
Idag är det ingen vanlig dag för idag är det Elsas 2års dag! Min lilla prinsessa som inte bara fick en tuff start i livet utan även ett tufft första år. Idag har tankarna fört mig tillbaks till kvällen då hon föddes och allt som vi upplevde då samt efterföljande dagar med en ovisshet som bokstavligen höll på att ta knäcken på oss. Rädslan över om hon skulle få men för livet av syrebristen hon fick vid födseln (och nej syrebrist är inte detsamma som att man är lite blå när man föds, vilka många verkar tro). Elsa hade 0 på Apgerskalan som används för att snabbt bedöma det allmänna hälsotillståndet hos nyfödda. Innan Elsas ankomst hade jag inte ens koll på den skalan och tittade genast på Ludwigs skala som visade 2 utav 2 poäng. Elsa hade ingen andningsfrekvens, ingen muskeltonus, ingen respons över huvudtaget, ingen puls och var kritvit när hon föddes. Calle var säker på att hon var död när han först såg huvudet titta ut, vilket hon var fram tills man fick liv i henne igen. Att hon dessutom fastnade när situationen redan var så kritisk gjorde att allt blev KAOS. Ett trauma som jag inte önskar någon att uppleva. Så många gånger jag har tänkt – ”tänk om barnmorskan inte hade kollat till henne just den där sekunden”, ”tänk om barnmorskan inte hade bedömt läget som kritiskt exakt när hon gjorde det”, ”tänk om det inte hade funnits någon läkare tillgänglig just den sekunden”, ”tänk om läkaren inte hade lyckats få tag i Elsas arm och ryckt ut henne exakt den sekunden”….
Idag vill jag dock påstå att vi har tagit oss ur det ”helskinnade” och starkare än tidigare. Att vi dessutom åkte på ett år av skenor/gips/skenor med Elsa gjorde inte situationen bättre. Fy farao, jag blir tårögd bara jag tänker på det där året. Vi tog bokstavligen en dag i taget och det där ljuset i tunneln lyste länge med sin frånvaro. Men jäklar så starka vi var! Mycket har jag lärt mig av denna tiden och framförallt vad som är viktigast i livet och vilka som faktiskt finns där för en när man behöver dem som mest. Till er som har någon i er närhet som genomgått ett trauma, hör av er! Om det så bara är ett ”hej jag tänker på dig” så lovar jag dig att de behöver det och inte bara en gång utan om och om igen. Ett trauma tar tid att läka. Visa att du finns där om hen behöver prata och ta initiativ till att ses om du verkligen bryr dig! 
Idag är jag så otroligt tacksam över hur väl allting har gått. Vi ser inga som helst tecken på att Elsa skulle tagit skada av syrebristen, även om man inte kan vara helt säker på det än. En viss oro har jag över hur nästa röntgen kommer att se ut när det gäller höftledsluxationen men jag väljer att inte tänka så mycket på det. Senaste röntgen (vid 1 års ålder) såg allt bra ut. Jag fick förresten ett sådant fint meddelande av en kille på Instagram för ett tag sedan. Han och hans fru hade hittat till min blogg när de sökt på höftledsluxation efter att deras dotter hade fått en konstaterad luxation och han ville i princip bara tacka för att jag hade delat med mig av vår ”lux-resa” vilket hade hjälpt dem enormt efter att de fått samma besked. Det gör mig så glad. Till alla er som är mitt uppe i ett trauma, kämpa på för tids nog vänder det. Alla har sina svåra perioder i livet och då gäller det verkligen att vara starka och att hålla huvudet ovanför vattenytan och bara kämpa på.
Elsa låg uppkopplad med elektroder de första två dygnen för att scanna hjärnan och se om hon hade råkat ut för hjärnkramper vilket hade varit en antydan till att hon skulle fått en skada på hjärnan. Allt såg tack och lov bra ut och jösses så tacksam man är för vården när man råkar ut för något sådant. Tänk, det är inte ens alla sjukhus som har resurserna vid sådana här situationer. Hennes högra arm var dessutom alldeles svart (därför den är lindad på bilden) efter att man hade lyckats få tag på den och bokstavligt talat ryckte ut henne ur min kropp (hon satt fast på två ställen), ytterligare något som hon hade kunnat få men utav men ännu en gång visade hur stark hon är. Armen läkte som den skulle och vi gick till en sjukgymnast en tid efter förlossningen men ganska snabbt kunde man konstatera att armen var fullt frisk. Bara att se sin bebis så här är hjärtskärande. Jag satt helt apatisk bredvid och stirrade ut i tomma intet, jag tror bestämt att jag fick någon form av förlossningsdepression (inget konstaterat men nu med lite distans till allt så känns det som det) av hela händelsen.
