Elsa

Ludwig vs Elsa 6 månader

De är inte exakt 6 månader på bilderna, Elsa har ju ännu en vecka kvar innan hon fyller halvåret och Ludwig hade fyllt 6 månader för en vecka sedan när bilden togs. De firar dagen till ära lite olika, Ludwig hade glada dagar i Cannes och Elsa får sitt gips lagom tills när hon fyller ett halvår i livet. Jag hittade nämligen hatten som Ludwig bar på sin första utlandssemester och passade på att knäppa av en likadan bild på Elsa. Bilderna är något arrangerade så de kan alltså inte sitta själva än, Ludwig tippade till sidan sekunden efter att vi tog bilden och maken stödjer Elsa lite lätt vid ryggen. Tänk att dessa två är syskon och mina barn, jag kan knappt förstå det!

Ett uppiggande blombud när man behöver muntras upp

Just nu trillar de dåliga nyheterna in som på löpande band och det känns helt ärligt lite motigt just nu, senast i raden av nyheter är att Elsas höft inte alls såg så bra ut som vi hade hoppats på och nu måste hon gipsas och gipset ska sitta på i FYRA månader. Jag bröt bokstavligen ihop när vi fick beskedet, jag visste inte hur jag skulle hantera informationen för det blev bara för mycket men idag har jag bestämt mig för att göra mitt absolut bästa för att se detta som en utmaning som vi kommer att gå starkare ur. Hon kommer alltså att ha ett gips som håller höften alldeles stilla (på så vis kommer ledkulan hamna rätt i ledpannan när hon växer), gipset kommer gå från bröstkorgen hela vägen ner till knäna om jag nu har förstått det rätt. Kan ni föreställa er? Jag blev alldeles chockad när jag googlade och fick fram bilder på hur det här gipset ser ut, det kommer att vara ett hål för rumpan där man får byta blöja. Vi kommer inte kunna bada vår lilla tjej under denna tiden utan får tvätta henne med tvättlappar, bara det kan ju få en att bryta ihop! Men vi ska klara det, det viktigaste är att Elsas höft blir bra.

Vi fick denna ljuvliga buketten som blombud av mammi i veckan, hon tyckte att vi behövde något uppmuntrande. En sak som jag har insett när man går igenom lite för mycket som går åt fel håll är hur viktigt det är med de få personerna i ens liv som man får lov att gråta ut hos, de som står ut med att man för tillfället inte är på topp och helt enkelt bara tar sig tiden att lyssna på och låter en beklaga sig själv. Jag fungerar som så att jag först bryter ihop, när chocken sedan har lagt sig rycker jag upp mig och blir istället förbannad och får ett sånt jädra anamma som sedan hjälper mig att ta mig igenom det jobbiga. Där är jag nu, jag bröt bokstavligen ihop ett par dagar när jag fick detta beskedet men nu är jag mest arg. Jag grät och grät och grät och målade upp den där bilden av hur omständigt detta kommer att bli för oss och det kommer det att bli, jag menar bara en sådan sak som att Elsa inte kommer kunna sitta i sin bilbarnstol om ens få plats i barnvagnen. Vi kommer ju inte kunna köpa en ny bilbarnstol för dessa fyra månaderna, likaså kan vi inte köpa ännu en barnvagn. För att inte glömma att alla hennes utvecklingssteg kommer att skjutas fram, nu skulle hon ju snart börja att ta sig framåt genom att åla och slutligen krypa. Hon skulle lära sig att sitta. Nu får vi ta en dag i taget. Nästa vecka checkar jag och Elsa in på sjukhuset redan på måndagen, på tisdagen ska hon sövas och få sitt gips och sedan blir vi nog kvar där ett par dagar till beroende på hur hon mår efteråt. Jag blir själv i detta eftersom det bara tillåts en vuxen på plats på grund av Covid-19, jag hade verkligen velat ha mannen med som stöd för jag känner mig inte helt till mods med vad som komma skall…

Nu ska jag i vart fall städa lite här hemma och ikväll blir det fredagsmys, vi kommer hålla oss hemma i helgen för att undvika att åka på någon förkylning eller liknande eftersom vi måste vara friska inför operationen.

Min första morsdag som tvåbarnsmamma

 

Jag tycker att vi mammor är värda att hyllas varje dag, håller ni inte med? Sen är morsdag bra som en liten påminnelse om att faktiskt uppvakta sina mödrar, dagarna går gärna i ett och det är lätt att glömma bort att ge uppskattning. Igår blev jag ordentligt uppvaktad med värsta brunchen till frukost, familjen hade köpt färskt bröd från bageriet, gjort vår dagliga smoothie, stekt pannkakor och dukat upp ett stort fat med jordgubbar. Jag fick även en present, ett litet bidrag till en kommande spa-övernattning som jag planerar tillsammans med en väninna. Oj så välbehövligt! Jag tänkte vänta tills dess att jag har slutat att amma innan jag åker på spa för det blir så mycket enklare att koppla av då, både för mig men också för maken som kommer att ha båda barnen själv. Det blir förhoppningsvis enklare att ge flaskan när bröstet är ett minne blott, just nu går det att ge flaskan när det krisar men hon är bestämd vår lilla Elsa och vet hon om att hon kan få något bättre så kämpar hon för det snarare än att ge med sig. Under eftermiddagen packade vi bilen full och åkte till Botaniska trädgården med barnen, vi hade picknick innehållandes både lunch och morsdags-tårta. Jag tror bestämt att vi var borta i fyra timmar innan vi for hem igen och rundade av dagen med korvgrillning hemma i trädgården, en supermysig morsdag.

 

Skena för höften

Här är skenan som vår lilla Elsa sover med på nätterna, alltså förstår ni hur obekvämt det här måste vara? Det är i vart fall så fruktansvärt obekvämt och inte minst otympligt när man ska amma, jag avskyr den! Anledningen till varför hon måste ha skenan är för att man upptäckte en viss instabilitet i höften när man gjorde rutinkontrollen vid födseln, eller vid den kontrollen bedömde en erfaren läkare att hon inte alls hade någon instabilitet (det är den kontrollen när läkaren drar benen uppåt och utåt, man gör denna undersökningen på alla bebisar innan man skrivs ut från BB) medan en yngre läkare visst tyckte att där fanns en instabilitet men man satte för säkerhets skull in ett ultraljud av höften.

Vid ultraljudet bedömde man åter igen att höften var stabil, på vänster sida låg hon på gränsen för vad man bedömer som instabil men ändå inom felmarginalen så man konstaterade att hon INTE behövde någon skena och sedan fick vi själva bestämma om vi ville ha ett nytt ultraljud efter tre månader men att det inte var nödvändigt. Givetvis ville vi det, som förälder kan man inte få nog av alla kontroller som görs för man vill ju sitt barn det absolut bästa. Efter detta ultraljudet blev vi fullkomligt förvånade när läkaren som då tittade på ultraljudsbilderna konstaterade att hon skulle ha en skena nattetid i 3 månader, hon låg fortfarande på gränsen på den vänstra sidan men man resonerade som så ”att om det var mitt barn hade jag velat sätta dit en skena för säkerhets skull”. Det man ser på ultraljudsbilderna är att lutningen där höftkulan sitter och för Elsas del var den vänstra lutningen något för brant vilket skulle, om höften inte växer fast i ”rätt lutning”, kunna innebära att hennes höft enkelt kan komma ur led när hon blir stor.

Det är såklart jätte bra att man har skenan i förebyggande syfte men varför i hela fridens namn har man gjort olika bedömningar? Det hade förmodligen varit så mycket enklare att ha den här skenan på henne när hon var liten bebis för nu är hon så stark och rörlig och är uppenbart besvärad av den. Vi har alltså en hel månad kvar med den här pjäsen, om det nu inte visar sig på ultraljudet nästa vecka att allt redan har vuxit som det ska. I värsta fall kan det innebära att vi måste ha skenan på henne ännu längre, ifall det inte alls har rättat till sig.

5 månader på jorden och namnsdag!

Idag är det ingen vanlig dag för idag är det denna lilla Lorpans namnsdag och till råga på allt fyller hon dessutom 5 månader på jorden, vilken dag! Elsa heter Märtha i andranamn och det är just det namnet som firas dagen till ära. Det är helt sjukt hur snabbt tiden går och utvecklingen går ju i en rasande fart när de är så här små. Hon förbrukar i genomsnitt 3-4 outfits per dag och jag är glad att hon inte hade hunnit kräka ner denna gulliga klänningen (som hon fick av mormor & morfar när hon döptes) innan vi hann knäppa av 5-månaders bilderna. Det är storlek 74 i klänningen men den är nog lite stor så hon kan växa i den (jag har precis arkiverat storlek 62 och det mesta har jag hunnit lägga ut på Tradera som ni finner här, klick), hon har för det mesta storlek 68 men i vissa märken har hon vuxit ur även den storleken.

Det känns så vemodigt att lägga upp plaggen till försäljning så snart de blir för små, Ludwigs kläder arkiverade jag bara eftersom vi visste att vi ville ha ett syskon som kanske skulle kunna ärva hans kläder. Jag är dock glad att alla barnens outfits får nya ägare för kläderna är ju som nya, vissa plagg har jag dock inte klarat av att sälja utan sparar som minnen men jag inser att det börjar bli lite för många så jag behöver nog göra ett urval även där. Min mamma hade sparat 3 klänningar från när jag var liten och det är ju ganska lagom, själv har jag redan hunnit spara 10-15 plagg från respektive barn. Haha!

Nu till Elsas utveckling!

  • vänder sig från mage till rygg och från rygg till mage
  • jollrar nyanserat och väldigt högljutt, jag tror att vi har fått en liten pratkvarn till lillasyster
  • ler så fort hon får syn på sin storebror
  • sparkar med benen konstant, när hon ligger på mage har hon dessutom dragit upp knäna till magen precis som att hon vill krypa
  • tycker inte om att ligga själv längre stunder men så fort någon av oss sitter bredvid tycker hon att det är jätte skoj med alla leksaker
  • hon stoppar ALLT i munnen
  • börjat med små smakprover, hon har tex smakat på smoothien vi dricker till frukost, ätit lite mosad potatis och även diverse olika såser
  • hon börjar så smått få skorv i hårbotten (läste precis inlägget jag skrev om Ludwig när han var 5 månader och de är verkligen så lika, ni kan läsa det här, klick)
  • hon känns väldigt tålig för hon har redan fått sig en del kängor från storebror och trots det ler hon bara
  • hon älskar att bada och att åka vagn
  • vaknar fortfarande varannan timme och vill amma men somnar om snabbt efter varje mål, det är ås märkligt för på dagarna kan det gå upp till fyra timmar mellan måltiderna
  • sover inte längre särskilt mycket om dagarna
  • sitter med stöd, vi har tex plockat bort babyinsatsen till Stokke-stolen och låter henne sitta själv fast med en kudde som stöd bakom ryggen vilket hon älskar. Varje gång hon satt i babyinsatsen försökte hon själv att resa sig upp i sittande ställning. Med Ludwig vill jag minnas att vi hade kvar den insatsen mycket längre…

Måndag och ny vecka…

Veckorna går och går och går men jag får aldrig någonting gjort, så känns det som! MEN sanningen är den att jag gör saker hela tiden så det är bara en inneboende känsla som stundtals stressar på, jag har lite svårt för att bara chilla och gilla läget! Jag har alltid tiotals projekt som ligger och ruvar runt hörnet och det är väl samtidigt det som är min starka sida, jag är driven och ser till så att saker och ting blir gjorda. För någon månad sedan fick jag dock en överhängande ångestkänsla som höll på att äta upp mig inifrån, jag kunde inte riktigt sätta fingret på vad det var som fick mig att känna på det viset men så kom jag på att jag efter graviditeten hade fortsatt att äta Levaxin (för sköldkörteln) trots att läkaren hade sagt åt mig att jag efter graviditeten inte behövde justera värdet på sköldkörteln. Jag testade att sluta med medicinen och ganska snart där efter släppte ångestkänslan så jag misstänker att det var boven, samtidigt som situationen vi befinner oss i med all coronahets (plus mammas cancer mm) såklart gjorde sitt och ibland känner jag fortfarande ångest.

Nu har jag dock börjat tappa en massa hår (alltså jag får stora tussar i handen efter att jag duschat!!), jag misstänker att det är på grund av amningen för jag vill minnas att jag gjorde det även med Ludwig men det kan också ha med sköldkörteln att göra så nu måste jag ta mig i kragen och åka in till sjukhuset och lämna ett blodprov så jag får svart på vitt att jag inte behöver äta Levaxin längre. Varför ska det alltid vara något man ska oroa sig för? Jag måste även göra ett nytt cellprovstest vilket är standard efter att man fött barn, ni som följt mig här på bloggen vet säkert att jag opererades för det en gång och därför är jag extra nervös för att det åter igen ska visa sig att jag har cellförändringar. Men det är viktigt att göra de där testerna så absolut senast nästa vecka ska jag se till att få det gjort…

Nåväl, det är en ny vecka och därmed nya möjligheter! Ludwig håller sig frisk (*peppar-peppar*) och är på Förskolan och jag får lite mer tid tillsammans med den här lilla Dockan, hon hänger annars bara med i farten känns det som så jag är tacksam över att få några timmar själv med henne. Nej, nu börjar klockan bli mycket och jag ska alldeles strax hämta hem Ludwig!

I min gamla klänning…

Jag älskar de här bilderna på Elsa, i min gamla klänning! Kan ni förstå att den är 37 år gammal och fortfarande så otroligt söt, det är nog den sötaste klänningen hon har! Elsas farmor har dessutom en gammal ballerinakjol från när hon dansade balett som liten, den ska givetvis Elsa ärva och jag kommer garanterat dokumentera även den outfiten. Så kul med bevarade plagg som efter så många år fortfarande är söta…

Jag tycker Elsa börjar bli mer och mer lik mig när jag var bebis. Mamma har hela tiden sagt att hon är lik mig som bebis men jag har inte riktigt hållit med för när man har sett bilder på mig och Calle som nyfödda har hon helt klart varit mer lik sin pappa men utseendet ändras ju så ofta när de är små och nu ser jag likheterna med mig. Jag måste leta upp någon gammal bild och visa er, synd bara att kvalitén på bilderna från den tiden är så kass!

Nu har den här lilla tjejen vänt sig även från rygg till mage, dock så fastnar hon med den ena armen under magen men det släpper säkert snart. Utvecklingen går så himla snabbt det första året, man hinner knappt reflektera och plötsligt så är de inte längre någon bebis utan ett litet barn.

Det känns så märkligt att hon föddes med så lite hår, Ludwig föddes ju med världens frisyr och jag hade nog väntat mig att även Elsa skulle ha det. Jag längtar tills hennes hår börjar växa och hon kan ha små klämmor i håret…

Turturduvor i doppresent

När Ludwig döptes gav vi honom en Kay Bojesen apa som doppresent och nu när lilla Elsa döptes fick hon Turturduvorna från samma designer, alltså hur söta? Jag är fullkomligt kär i hela Kay Bojesen’s djursamling så det kommer förmodligen bli ytterligare en och annan träfigur till barnen under åren (elefanten är ju bara sååå söt). Elsa fick även en supersöt liten skyddsängel från Skultuna i doppresent av sina faddrar som även den nu pryder STRING-hyllan inne på barnens rum….

Fredagskänslan…

…beskrivs ungefär så här!

Nej men alltså varje dag känns ju likadan nu när man har haft Ludwig hemma från Förskolan i nästan en hel månad och när vi dessutom inte träffar varken familj eller vänner! Idag gör Ludwig dock come back på Förskolan och den där gamla fredagskänslan kanske rent av infinner sig ikväll när hela familjen sitter samlade vid middagsbordet? Fredagsmiddagen är helig här hemma, tidigare beställde vi alltid pizza från Vapiano men de har tyvärr skalat av menyn på grund av rådande korona-situation. Dessvärre serverar de inte längre vår favorit ”Bruschetta” så förra veckan var vi så illa tvungna att testa en annan sort men sorry den var inte alls god så nu slopar vi pizza-traditionen och kör tapas ikväll.

Hur söt är Elsas Ralph Lauren klänning? Det går dock inte att knäppa de två översta knapparna för hon är för tjock, haha! Sötaste lilla Loppan! Nu får hon ha klänningar på sig varje dag så att vi åtminstone hinner att använda hennes plagg en gång! Ni får hålla utkik på Tradera för kläderna jag säljer är som nya eftersom hon växer så jädrans snabbt! Jag ska förresten skicka lite nya paket i helgen så då kommer det upp nya annonser, jag försöker fylla på så fort jag säljer något.

Elsa 4 månader

Den 11e april blev hon 4 månader, vår lilla Elsa! 4 månader av villkorslös kärlek men också 4 månader av fullkomligt kaos, det är utan att överdriva otroligt intensivt och stundtals väldigt jobbigt att ha två barn. Man hinner liksom inte njuta i nuet utan man släcker mest bränder hela tiden, när kvällen nalkas känns det nästan som att man har sprungit ett maraton men ändå har man knappt fått någonting gjort. Frustrerande känsla men jag antar att man vänjer sig vid den tids nog! OCH man kan inte föreställa sig HUR intensivt det är om man inte själv har haft två barn, jag trodde verkligen inte att det skulle vara på den här nivån! Det lugnar sig kanske så snart Elsa är så pass stor att de faktiskt underhåller varandra lite mer men just nu är det fullt ös medvetslös. Ludwig är ju fortfarande så liten så man behöver hela tiden ha uppsikt över honom så att han inte gör något hyss och trillar och slår sig.

Nu till Elsas utveckling. Hon växer på bra, som ni kan se! Det är en matglad liten tjej vi har och jag skulle tippa på att hon fortfarande ligger strax över snittkurvan (jag ska till BVC imorgon), hon är riktigt sådär bebistjock och rund om kinderna precis som en bebis ska vara. Så gulligt! Nu är hon väldigt stark i nacken och hon vill hela tiden sitta upprätt, om vi sätter henne i bebisgungan böjer hon sig fram precis som när man gör situps och halvsitter liksom i stolen. Hon pratar otroligt mycket och hon pratar högt, framförallt på morgonkvisten. Hon ler mest hela tiden och nu har hon så smått börjat att skratta när man kittlar henne, alltså det ser så gulligt ut! Hon är fortfarande en kräkbebis och det är vi så himla trötta på, precis varenda outfit (både hennes egen och min) blir nerkräkt inom loppet av någon minut efter att man har klätt på sig. Hon skiner alltid upp så fort hon får syn på Ludwig och oavsett hur hårdhänt han är så ler hon mest hela tiden mot honom, han är hennes största idol och hon vill hela tiden sitta i närheten och iaktta när han leker. Hon sover helt ok om nätterna bortsett från att det fortfarande är lite för många mål med mat, 2-3 gånger per natt, vilket är lite tröttsamt eftersom jag aldrig får sova en hel natt. Hon och Ludwig somnar ungefär samtidigt om kvällen (vid 19-tiden) så vi har i princip alltid kvällarna för oss själva vilket är guld värt nu när man har båda barnen hemma dygnet runt, man behöver återhämtningen. Hon har så smått börjat att resa överkroppen när hon ligger på mage och jösses som hon sprattlar med de små benen, man får verkligen känslan av att hon vill krypa iväg.

Jag insåg att hon redan har vuxit i alla sommarklänningar så nu måste jag se till så att hon hinner att använda dem åtminstone en gång innan de blir för små, haha! Det är tur att jag är flitig på att sälja på Tradera så att man åtminstone får en liten slant tillbaks på dem!

Older PostsNewer Posts