Graviditet

När Elsa kom till världen – förlossningsberättelse

Först nu, 7 månader efter att Elsa föddes känner jag mig redo för att skriva det här inlägget. Först visste jag inte ens om jag skulle mäkta med att dela med mig av vad vi har gått igenom men samtidigt så vill jag det för jag vet att ni är många där ute som har genomgått traumatiska förlossningar precis som jag och på något sätt så känns det bättre att veta att man inte är ensam om det vilket jag hoppas på att jag kan bidra med genom att berätta om vad jag har varit med om. Jag vill berätta för jag vill även att andra ska få bättre förståelse för en sådan traumatisk händelse, det är så lätt att förminska och kasta ur sig kommentarer som såklart inte är illa menade men som tydligt visar att man inte alls förstår vad man egentligen har genomgått. Det kommer man oavsett inte att göra om man inte själv har upplevt det men man kanske kan få lite mer förståelse och bespara sig vissa kommentarer…

Det hela började egentligen redan kvällen den 10e december, jag kände mig ovanligt varm och gick därför till sängs tidigare än vad jag vanligen brukade göra. Jag sov oroligt och när jag var uppe för att kissa för säkert tredje gången den natten hade febern slagit till och jag hann bara precis att sätta mig på toalettstolen när maginfluensan bröt ut, där satt jag med magen i vädret och spydde som en stucken gris. Jag försökte att ropa på mannen men fick liksom inte fram ett ord mellan spyorna, jag lyckades i vart fall roffa åt mig en av plastpåsarna till blöjhinken som tack och lov fanns inom räckhåll.

Den enda tanken som for genom mitt huvud var ”bara inte förlossningen sätts igång nu” (12 dagar före BF), jag vacklade tillbaks till sängen. Resten av natten varvades frossa med feber och när det slutligen blev morgon mådde jag värre än värst och tömde dessutom hela tarmen på innehåll, jag minns inte sist jag kände mig så sjuk. Ludwig hade precis haft maginfluensa men vi trodde att vi hade klarat oss eftersom inkubationstiden hade passerat med några dagar, oj så fel vi hade. På morgonen velade vi fram och tillbaks kring om maken skulle stanna hemma för att ta hand om mig eller sticka till jobbet men efter att han hade pratat med 1177 samt förlossningen som menade på att det enda jag kunde göra var att vila och att få i mig vätska beslutade vi till sist att han skulle åka till kontoret. Jag låg bokstavligen däckad i sängen, jag orkade nätt och jämnt att resa mig upp för att gå på toaletten och jag märkte att även Elsa blev påverkad för hon var mer aktiv än någonsin. Vid något tillfälle trodde jag att hon höll på att vända sig i magen för det gjorde så fruktansvärt ont när hon rörde på sig och bara en sådan sak som att ligga ner i sängen var en utmaning eftersom ingen position var bekväm samtidigt hade jag inte orken till att stå upp. Jag och mannen hördes via sms under dagen, jag orkade inte ens lyfta luren för att svara i telefonen…

…under eftermiddagen beslutade sig Calle för att åka hem lite tidigare och det är vi så innerligt tacksamma för idag! Han körde inom Förskolan för att hämta Ludwig och meddelade mig att han skulle köra inom Ica för att handla till middagen. Jag minns det som igår, några minuter efter att vi hade haft kontakt kände jag den där välbekanta molande värken. Värken som påminner om en rejäl mensvärk, värken som kommer och går tills den blir alldeles olidlig. På grund av omständigheterna informerade jag genast maken efter att jag hade känt värken för andra gången, jag sa åt honom att han nog ändå skulle komma hem så snart som möjligt för att vara på den säkra sidan. Jag vill minnas att klockan var ungefär 17, tio minuter senare var maken och Ludwig hemma och då stod jag böjd över sängen och grämde mig i smärtor. Ingen som helst energi i kroppen och ett värkarbete som på en skala hade gått från 0 till 10 inom loppet av tio minuter! 

Maken blev fullkomligt chockad när han såg mig och bara en sådan sak som att han började dividera om att han “först skulle gå ner och ge Ludwig mat”! Jag skrek åt honom att det INTE var läge att ge någon mat utan ringa grannen för att komma och hämta Ludwig och genast ringa Förlossningen, jag tror dock inte att jag skrek för orken fanns inte där men i mina tankar skrek jag för kung och fosterland. Usch jag har en minnesbild på näthinnan när Ludwig står utanför sovrummet och chockat tittar på mig, Calle hade sagt åt honom att han absolut inte fick gå in till mig medan han själv försökte packa det sista till Förlossningsväskan samtidigt som han försökte att ringa Förlossningen och att få tag på grannen. Det dröjde något innan grannen var på plats och till Förlossningen kom han aldrig fram, varken till Malmö eller till Lund. Mina värkar blev fullkomligt olidliga och till slut vädjade jag åt maken att ringa ambulansen, jag insåg att jag aldrig skulle kunna sätta mig i en bil och färdas in till sjukhuset. Han ringde 112 och kom fram direkt, dock var man till en början osäker på om vi skulle få en ambulans och när Calle insåg att de velade samtidigt som han såg mig dränkt i smärtor höjde han rösten åt personen i telefonen och bad dem bekräfta om de över huvudtaget skulle skicka någon ambulans för annars behövde han få ner mig i bilen genast. Där och då insåg de allvaret och ambulansen var på väg.

När ambulansen var på plats låg jag ner i sängen och kände nästan att jag höll på att tuppa av, det kändes som att jag inte hade en enda paus mellan värkarna. Ambulansförarna pratade lugnande med mig och ville få en bild kring hur “allvarligt” det var och menade på att det inte brukar vara så bråttom som man tror. De såg hur jag led och ganska snart beslutade de att vi var tvungna att få ner mig till ambulansen så att jag åtminstone kunde få lustgas. Det var lättare sagt än gjort att få ner mig eftersom vår trappa är så brant att man inte får upp en bår, jag var tvungen att gå ner för trappen med stöttning av ambulansförarna. Jag hann bara ett par trappsteg mellan varje värk. Väl på plats i ambulansen dröjde det innan de började att köra (jag vet faktiskt inte varför, om man kanske fortfarande velade kring om jag skulle få åka in i ambulans eller om de ansåg att vi själva skulle köra) så till slut informerade jag dem om att mitt första barn kom ut redan 4h timmar efter att värkarbetet påbörjades och att jag hade så jkla ont att jag knappt visste vad jag skulle ta mig till. Då fick de bråttom, de ville inte att jag skulle föda i bilen. Jag minns ambulansturen som igår, varenda gupp vi körde över fick mig att vrida mig i smärta och då saktade de verkligen ner inför varje gupp när de insåg hur ont det gjorde på mig.

Väl framme på sjuhuset hamnade jag i karantän eftersom jag hade maginfluensa, vi fick ett stort rum och mottogs genast av en barnmorska som kopplade upp mig för att ha koll dels på värkarbetet men även på bebisen i magen. Allt såg fint ut. Jag upplevde det som att man var väldigt lugna över situationen och barnmorskan frågade om jag ville att hon skulle titta hur mycket öppen jag var. SJÄLVKLART ville jag det, det visade sig att jag var öppen 10 cm. Jag hade med andra ord på en timmes tid öppnat mig fullt ut. Man beslutade att vi skulle invänta vattenavgång. Jag vet inte riktigt vad jag tänkte där och då men jag kände i vart fall lättnad över att vi var på plats, jag var dessutom förvånad över hur ont jag hade. Jag som hade en bild av att andra förlossningen skulle kännas “enklare”, att jag skulle vara mer “med” och rent av klara av situationen så mycket bättre. Oj så fel jag hade.

Barnmorskan informerade oss om att hon bara skulle springa ut för att hämta något utanför rummet och att hon alldeles strax skulle komma tillbaks. Hon skulle bara rätta till det ena CTG-bandet runt magen först eftersom det hade tappat bebisens hjärtljud. TACK GODE GUD för att barnmorskan inte ignorerade detta och först gick ut för att hämta det hon behövde. Det vanliga är ju att bebisen har rört på sig och därför behöver man flytta på CTG-bandet så att man åter igen fångar upp hjärtljuden. Här blev allt K A O S och vi gick in i den delen som kom till att bli traumatisk.

Elsas hjärtljud hade gått ner! Man beslutade att sticka hål på hinnorna samt förbereda för akut kejsarsnitt (jag tror att beslut om kejsarsnitt var för att Elsa först låg för högt upp efter att man hade tagit vattnet men är lite osäker, man kanske ändå hade beslutat för kejsarsnitt). Vattnet gick och barnmorskan förberedde dropp i höger armveck men innan hon var klar med det hade Elsa bokstavligen trillat ner i bäckenet och man insåg att det skulle ta för lång tid med kejsarsnitt. Man tryckte på “stora larmknappen”, rummet blev genast fyllt med folk. Det var folk överallt och det var först då som vi insåg att något var fel, eller maken gjorde det i alla fall…själv var jag mentalt helt väck. Krystvärkarna satte igång direkt, på första krystvärken var huvudet ute. Maken har i efterhand berättat att när han såg Elsa var han säker på att hon var död, hon var kritvit och alldeles livlös. Andra krystvärken kom men ingenting hände, hon hade fastnat. Jag har i efterhand fått förklarat för mig att när bebisen trillar ner i bäckenet ska den göra en rotation så att den kommer rätt med axlarna, barnmorskans teori är att Elsa inte orkat göra denna rotationen. Värkarna hade bokstavligen piskat oss båda två, jag hade haft ca 8 värkar var 10e min, och Elsa hade gett upp. Vid denna tidpunkten hade de tagit lustgasen från mig, jag hade ingen som helst bedövning för jag var tvungen att vara alldeles klar i huvudet. När bebisarna fastnar på detta viset, Elsa satt fast på två ställen dels vid ena ryggkotan men även vid blygdbenet, har barnmorskorna vissa manövrer som de testar för att se om barnet lossnar i själva manövern. I mitt fall blev jag beordrad att ställa mig på alla fyra, jag låg alltså på ryggen i traditionell förlossningsställning med huvudet utanför och var tvungen att ställa mig på alla fyra. Jag minns än i dag hur jag kände Elsas huvud dinglandes mellan benen samtidigt som jag bokstavligen kastade mig själv runt och lyckas ställa mig på alla fyra. Fråga mig inte hur jag klarade det men man bara gör det. Elsa lossnade inte som barnmorskan hade hoppats på. Samtidigt beslutade läkaren om att hon skulle ta över förlossningen och hon kunde bara förlösa i liggande ställning så jag var tvungen att komma runt på ryggen igen, åter igen kände jag Elsas huvud kastas mellan benen på mig. En fruktansvärd känsla som inte går att beskriva med ord.

När jag ligger på ryggen i traditionell förlossningsställning med benen uppåt och man inväntar tredje krystvärken är det på liv och död. Barnmorskan tittar mig i ögonen och säger åt mig “Therese, nu får du EN chans. Hon måste komma ut på denna värken”, samtidigt står maken på min högra sida och säger åt mig “Älskling nu MÅSTE du få ut henne” sen trycker de upp mina ben mot magen. Just denna händelsen inträffar en gång men för mig är det precis som att jag svävar ovanför min kropp, det enda jag ser är barnmorskans ansikte och sen hör jag henne säga “Therese, du får EN chans”, Calle säga “Älskling, nu MÅSTE du få ut henne” och benen trycks upp – detta upprepas för mig säkert femton gånger. Det går liksom på repeat. Jag känner ingenting utan hör bara dessa meningarna och känner att benen trycks mot mig om och om igen. Det är som att jag befinner mig i en film och ser någon annan genomgå förlossningen, som att jag har lämnat min egen kropp. Maken har berättat att jag fick några galna krafter och krystade verkligen för livet. Samtidigt som jag krystade tryckte läkaren in hela sin hand inuti mig och fick på något oförklarligt vis (hon förstår det inte själv när hon i efterhand har berättat om händelseförloppet) tag i Elsas axel och rycker loss henne och då trillar hon ut ur mig. DÖD, hon har haft syrebrist i upp till fyra minuter.

Navelsträngen klipps av i all hast och Neonatal-teamet står redo till vänster om mig, jag får ingen bebis på mitt bröst. Jag hör inget skrik, alla försvinner från mig när hon väl kommit ut. Jag minns att jag tittar till vänster där alla befinner sig och ser makens min när han ser Elsa ligga med syrgas samtidigt som personalen pratar i facktermer och masserar henne, han ser alldeles tom ut. Sen vänder han sig mot mig och gör ett försök till leende för att han inte vill skrämma mig men jag förstår att något är fel. Jag blir beordrad att ligga kvar med benen i förlossningsläge eftersom jag måste bli sydd. Minutrarna går, vi förstår ingenting. Allt fokus är på Elsa och i en sådan här situation känner man sig liten på jorden kan jag intyga. Först genomgår man en förlossning från helvetet där ingen som helst hänsyn finns att ta för mamman eftersom det enda viktiga är att få ut bebisen så fort som det bara går och sen efteråt ligger man kvar alldeles ovetandes om vad som händer.

Apgarskalan (en skala där man rankar tillståndet på alla födda bebisar) var noll på allt, Elsa hade ingen puls, gav inga grimaser eller reflexer, hon hade ingen muskeltonus och ingen andningsfrekvens. De flesta bebisar är lite blå när de föds för det är en extremt påfrestande situation, Elsa var inte blå utan vit. Ett helt team stod runtomkring henne och gav henne massage, syrgas och hade koll på alla värden. Så här i efterhand när vi har pratat med läkaren som förlöste Elsa har vi förstått att när sådana här akuta tillstånd inträffar vid förlossningar har läkaren 5 minuter på sig att få ut bebisen, dröjer det längre än så får bebisen i de flesta fall något men för livet eller också överlever de inte. Elsa hade syrebrist i 4 minuter, att en minut hit eller dit kan spela roll för någons liv gör mig evigt tacksam för sjukvården.

Elsas puls kom igång med hjälp av massage och syrgas. Många gånger behöver man ta till elchocker för att få igång hjärtat men det behövdes tack och lov inte, jag har förstått att riskerna för bestående men är större när man behöver ta till den typen av hjälp. När man hade kontroll över hennes puls beslutade man först att jag inte skulle få vistas i samma rum som Elsa eftersom jag hade maginfluensa, då brast det fullkomligt för mig. Man tyckte att jag skulle vara isolerad ifrån henne i hela två dygn men där och då var det en läkare som sa ifrån och menade att Elsa i så fall redan hade blivit smittad med tanke på att hon befunnit sig inuti mig, hon tyckte nog så synd om mig och såg att jag nästan hade gett upp. Man tog ett nytt beslut om att vi alla tre (jag, maken och Elsa) skulle få ett isoleringsrum och det är jag så tacksam för, tänk att inte ens få se din bebis på så lång tid efter en sådan traumatisk förlossning! Efter förlossningen var dessutom alla symptom på maginfluensa som bortblåsta, så himla märkligt.

Jag minns det som igår när Elsa låg i sin lilla säng fullt med elektroder som hölls fast med en nätmössa, det var sladdar överallt. Jag vågade knappt röra henne och tankarna spårade. Innebar detta att hon skulle få men för livet? Ingen läkare ville uttala sig för de kunde omöjligen veta innan man gjort tillräckligt med undersökningar. Vi försökte luska genom att fråga statistiskt hur stor risken var, vi googlade och fick fram skräckexempel, jag ringde mamma och grät i telefonen. Ovissheten var hemsk. Samtidigt fick man sms om att man skulle “njuta av bebisbubblan”, jag vet att ingen ville något illa och att ingen kunde sätta sig in i och faktiskt förstå vad vi gick igenom men jag kan lova att det var ingen “bebisbubbla” denna gången. Jag har aldrig varit så rädd i hela mitt liv, jag har aldrig känt mig så maktlös i hela mitt liv och jag har aldrig bett så många böner som jag gjorde dessa dagarna.

Min förlossning var ett helvete som jag inte önskar någon att få genomgå, ovissheten efteråt var ännu värre och först nu…SJU månader efter förlossningen vågar jag ta till mig vad läkarna har sagt. De förväntar sig inte och tror inte att Elsa ska få några som helst men för livet, hjärnaktiviteten har sett ut precis som för vilken normalfödd bebis som helst sen är det såklart inga garantier men det är det ju inte med någon bebis. Elsas arm som var helt blå/svart efter att läkaren fick rycka loss henne läkte också helt av sig själv och hon fick inte ens en fraktur vilket man först trodde att hon hade fått, många bebisar som fastnar och blir “utdragna” på detta viset kan dessutom få nervskador i armen men det fick inte Elsa. Alltså förstår ni hur stark tjej vi har fått? Jag blir helt tårögd när jag tänker på henne, fasen vilken kämpe hon är!! Att hon sen skulle åka på att få bålbensgips vid 6 månaders ålder kan jag tycka är lite orättvist men är det någon som är stark nog att klara det så är det ju hon…

Gravid vecka 39

Det längsta jag varit gravid hittills!! Jag som var bombsäker på att även lilla E skulle anlända före BF börjar nu tvivla, plötsligt känns det som att jag kommer gå över tiden! Denna veckan är hon hur som helst ca 50cm och väger i slutet av vecka ca 3,37kg. Barnet omges av ca 1 liter fostervatten och som jag berättade i ett tidigare inlägg menade läkaren på att jag har ganska rikligt av den varan vilket oroade mig efter att jag själv hade börjat googla och insåg att jag hade mer än DUBBELT så mycket fostervatten än “normalt”. Jag blev dock ganska snabbt lugnad av en väninna som är läkare som upplyste mig om att det måttet jag fick på Förlossningen är ett “mätmått” man använder när man mäter fostervattnet på skärmen och det måttet jag hade fått fram när jag googlade var i ml så det gick ju inte ens att jämföra. Nu har jag släppt den oron! Jag känner mig enormt trött och sliten och har börjat känna en smärta i vänster ljumske, det kommer som hugg när jag gör vissa rörelser och hela kroppen vill bara låsa sig när det inträffar. Jag känner fortfarande sammandragningar så fort jag rör på mig men jag vill nog ändå påstå att det har minskat något, märkligt med tanke på att jag närmar mig förlossningen, då tycker man att det borde öka. Jag har inte känt så mycket förvärkar (molande värk, precis som mensvärk) sedan förra helgen då jag nästan trodde att jag var på gång med förlossningen…

I helgen blev det inte många knop gjorda, jag var fullkomligt slutkörd vilket säkert även beror på att vi hade en liten sjukling i familjen. Med andra ord blev det inga nya “magbilder” vilket jag grämer mig över idag, men vissa dagar går det inte att bita ihop och bara tanken på att fixa till mig var så gott som obefintlig. Vi fick i vart fall köpt en julgran som vi ska klä ikväll, det längtar jag efter.

Inatt drömde jag förresten för första gången att jag träffade vår lilla flicka, jag drömde att förlossningen drog igång och allt kändes så himla verkligt. Så sjukt hur drömmar kan kännas så otroligt verkliga!

Gravid vecka 38 och fortfarande förkyld!

Så underbart att solen tittade fram i helgen, som jag har saknat den! Det känns som att hela november har legat i någon form av förmörkelse! Hoppas att den är här för att stanna nu för jag behöver den! I helgen har vi ägnat oss åt julpynt och besökt julmarknaden här i Limhamn, så himla mysigt. Ludwig har fått hälsa på tomten och även testat på att rida ponny för första gången i sitt liv och han såg så stolt ut där han red. Jag tror bestämt att vi får ta honom till en ridklubb inom kort, jag vill att han ska få testa alla möjliga olika sporter och förhoppningsvis kommer han att fastna för någon av dem och satsa på när han sedan blir lite äldre. Själv har jag spelat fotboll när jag var liten fram tills gymnasiet då jag tröttnade, egentligen var det mest gemenskapen och att alla andra spelade som jag själv fortsatte. Jag har alltid haft en dröm om att dansa eller rida men förutsättningarna fanns inte där, ridsport är en dyr sport och dans fanns bara inne i “stan” och vi bodde ute på landet.

Nu är jag 37 fulla veckor och fortfarande ingen liten Elsa som anlänt, jag trodde det var på gång i lördags för jag hade förvärkar (känns som mensvärk) och sammandragningar precis hela dagen/kvällen/natten och de kom regelbundet. Jag till och med började klockan dem och tog kontakt med grannen för att säkerställa att de skulle vara hemma men det var falskt alarm. Förmodligen stämmer teorin om att en Förlossning inte drar igång om man har en infektion i kroppen, jag är fortfarande dunderförkyld. Nu snyter jag blod för jag har snutit mig så mycket och slemhinnorna är helt slutkörda.

Nu är bebisen 48cm lång och väger i slutet av veckan ca 3,17kg. Med andra ord kommer hon att vara större än Ludwig när han föddes!! Graviditeten beräknas som fullgången och barnet ökar snabbt i vikt, alla inre organ är färdigbildade. Själv är jag supernervös för hur det ska gå när allt drar igång, jag är så rädd för att maken ska befinna sig i Danmark för tänk om det går sådär snabbt som många upplevt med barn nr 2? Min svägerska hade tex inga som helst känningar på hela dagen och plötsligt när de satt och åt lunch på en restaurang fick hon lite lätta sammandragningar som ökade så snabbt att de inte ens hann vänta in föräldrarna som skulle passa deras förstfödda utan fick lämna honom till grannen så länge. En halvtimme senare var barn nr 2 ute! Vad gör jag om det skulle bli på det viset? Jag vill verkligen inte uppleva förlossningen själv utan Calle som sällskap och jag vill verkligen inte behöva ta en taxi in själv samtidigt som jag har värkar! Jag vill verkligen inte föda här hemma om det nu skulle gå helt galet snabbt! Usch, jag vill bara att Calle ska jobba hemifrån från och med nu så att han är på plats!

En fixerad bebis och dunderfökylning!

Idag var jag hos BM för rutinkontroll och gissa vad? Elsa har fixerat sig!!! Vilken lättnad, det är ju inte alltid bebisen gör det och framförallt inte med bebis nr 2 så jag blev superglad för den nyheten! Då har hon gjort sig redo för utkomst antar jag. Däremot kan jag nog inte räkna med att hon kommer till helgen som jag hade hoppats på, jag har nämligen åkt på en dunderförkylning med halsont och då berättade BM att om man har en infektion i kroppen så sätts vanligen inte en förlossning igång. Det har med hormonerna att göra som känner av infektionen, alltså snacka om att kroppen är smart! Jag hade nämligen inte orkar föda och samtidigt inte få luft genom näsan vilket jag knappt får nu, jag använder nässpray dagligen och det hjälper föga.

Igår bakade vi äntligen lussebullar, jag vågade inte påbörja bakningen förrän maken var hemma eftersom jag förmodligen inte hade orkat knåda degen (jag får sammandragningar av att diska, laga mat, ja precis allt!!) så den biten överlät jag åt mannen. Jag rullade i vart fall de flesta lussebullarna och det var jobbigt nog, alltså förstår ni vilken nivå det är på nu? Jag känner mig som en fånge i min egen kropp och dagarna här hemma passerar oftast utan att jag har gjort någonting. Så tråkigt!

Nu ska jag planera våra julklappar och försöka beställa så mycket som möjligt på nätet så jag slipper ta mig till butikerna. Den här gulliga overallen beställde jag till Ludwig i veckan, han har ingen fodrad overall och vi insåg att han kommer behöva ha det här hemma. På Förskolan har han ett par termobyxor samt en vinterjacka som han fick av mormor förra året, de passar först nu. Frågan är vad som är enklast att ha på Förskolan vs här hemma? Kanske enklare för honom att ha overallen på Förskolan.Jag älskar att den är lite slimmad i modellen för det blir inte så klumpigt för honom då, vissa overaller är ju så ofantligt pösiga i benen och det måste vara sjukt jobbigt att springa omkring i.

Gravid vecka 37

Jag kom precis hem från Sjukhuset och Förlossningsavdelningen, jag har nämligen känt lite mindre fosterrörelser de senaste dagarna och det ska man tydligen vara lite observant på så jag ringde in och berättade om situationen och fick en tid bara någon timme efter. Jag fick ligga på en brits uppkopplad mot en EKG-monitor (vet inte om det heter så men en sådan monitor där man ser både min och bebisens puls samt sammandragningar etc) i över en timme. Lilla Elsa låg visst och sov största delen av tiden så vi fick kämpa med att väcka henne så till slut kunde jag trycka på knappen för fosterrörelser, inte alls så frekvent som vid tidigare tillfällen då jag gjort detta men läkaren nöjde sig i vart fall med antalet rörelser. Han tittade även med ultraljud för att säkerställa att mängden fostervatten såg bra ut samt att bebisens organ såg bra ut och till min stora lättnad kunde jag efter 1,5h lämna sjukhuset med en lugnande känsla. Allt ser ut som det ska och bebisen mår bra, det kommer nog vara så att jag känner rörelser lite mindre framöver för hon har ju betydligt mindre plats i magen.

Nu är vi inne på den veckan som Ludwig valde att lämna sin trygga plats i magen för att äntligen komma ut till sina föräldrar, närmare bestämt på söndag då jag nått 37+0 var dagen då han föddes. Jag hoppas ju innerligt att det blir samma med Elsa men det behöver inte alls bli så, jag vet dock inte hur jag ska orka vara gravid mycket längre så för mammas skull kan du väl komma ut?? Bebisen är nu 46cm lång och väger i slutet på veckan ca 2,97kg (Ludwig vägde 2.875g när han föddes så det stämmer ganska bra enligt snittet), nu förbereder bebisen sig på livet utanför livmodern bland annat genom att suga på tummen. Sugreflexen är nämligen viktig så att barnet kan amma.

Igår tvättade jag alla bebiskläderna och ikväll ska jag ta tag i att packa väskan så att allt är förberett, det känns lite overkligt att det nu är så nära tills vi får ytterligare en medlem i familjen. När jag låg där på britsen och såg mina sammandragningar (yes, jag har haft det sedan ungefär halva graviditeten) gå upp och ner blev jag faktiskt lite nervös och kände ett visst obehag inom mig, samtidigt som jag vill föda vaginalt så är jag ju fullkomligt slutkörd i kroppen så jag vet helt ärligt inte hur jag ska ta mig igenom den processen en gång till. Jag känner bara att jag inte orkar, jag orkar inte känna smärtan och ovissheten kring huruvida allt kommer att gå bra eller inte gör att det vänder sig i magen. Varför kan man inte “outsourca” detta till mannen i familjen?? Jag har ju kämpat nu i snart 9 månader så då kunde väl ändå han fått ta sluttampen, han som har energi och är stark i kroppen!!

Lite komisk fotografering det här! Jag skulle egentligen mött upp en fotograf och knäppt av lite gravnidbilder i denna alldeles ljuvliga klänningen men så blev hon sjuk och fick ställa in. Vi bestämde oss för att vi själva kunde knäppa av bilderna men alltså jösses vilket projekt, haha! Det var svinkallt ute, klackarna fastnade i gräsmattan och jag höll bokstavligen på att stå på huvudet. Det blev några snabba klick med kameran innan jag gav upp och som ni ser var vädret absolut inte på vår sida, inte nog med att november kan vara årets absolut tristaste månad så hade mörkret bestämt sig för att bestå. Hela dagen var fullkomligt dyster och regnet hängde i luften…

Oavsett, vi fick oss några goda skratt så man kan väl säg att det var värt det bara för den sakens skull. Ludwig sov sött i vagnen och vaknade lagom tills när vi hitätt in till caféet för att värma oss, han fick ett mellanmål och sedan blev det lekparken för hela slanten.

Min andra och sista Babyshower….

Jag känner mig så lyckligt lottad! Alltså den här helgen gav mig så mycket energi! Jag var totalt oförberedd på att tjejgänget skulle överraska mig med en Babyshower, jag blev så chockad att jag till och med fällde en liten tår. Jag låg nämligen i soffan och vilade strax innan klockan 11, väntade på att svärföräldrarna skulle trilla in eftersom vi skulle fira deras födelsedagar med att bjuda på lunch här hemma. Mannen bad mig att öppna dörren när det väl knackade så jag stapplade mig bokstavligen ut i hallen och låste upp, där stod Linda som ett frågetecken och bara “vi skulle ju ses med barnen idag” varpå jag bara “nej alltså det är imorgon” och då rusade hela högen med underbara tjejkompisar fram! Oj så överraskad jag blev! Jag fick ta farväl av maken och Ludwig och snällt hoppa in i en av bilarna som stod parkerade runt hörnet och så åkte vi vidare hem till Hanna där de hade förberett en alldeles fantastisk Babyshower. Vi njöt av smörgåstårta, prinsesstårta (jag glömde såklart att fotografera detta) och sötsaker som hör en Babyshower till.

Tack snälla för att så många av er dök upp och gjorde min gravidtillvaro lite lättare! Elsa fick en supersöt pyjamasbody (modellen heter tydligen “Elsa”) från Livly samt två “swaddles” från samma märke plus en superfin blöjtårta! Kändes lite ovant att allt var rosa denna gången, sist hade jag ju en blå Babyshower.

Gravid vecka 36

Det stramar precis lika mycket som det ser ut, nu börjar till och med gravidkläderna bli för små! Haha! Den här klänningen kan jag tex lägga på hyllan för jag kunde knappt andas i den och fick snabbt byta om efter att vi hade knäppt av mina “v.36-bilder”. När jag var gravid med Ludwig kunde jag ha denna klänningen utan problem fram tills han föddes…

Elsa är nu ca 45 cm lång och väger i slutet av veckan ca 2,76 kg. Hon lagrar fett inför livet utanför livmodern. Man ska känna fosterrörelser varje dag vilket jag verkligen gör för hon är en oerhört aktiv bebis, dock blev jag lite orolig en dag tidigare i veckan för då var hon helt plötsligt väldigt lugn och jag kände bara precis någon enstaka buff men redan dagen efter var hon igång igen. Magen står nu som högst och kommer efter hand som bebisen fixerar sig att sjunka ner. Denna veckan avslutas ett kritiskt stadium av hjärnans utveckling, den är färdigväxt och redo för livet utanför magen.

Min kropp är fullkomligt slutkörd på alla sätt och vis. Jag fortsätter att bära mina stödstrumpor, jag tror bestämt att jag är expert inom området nu för jag har precis alla olika modeller man kan tänka sig. Allt från vanliga knästrumpor till strumpbyxor och stay-ups, kommer bränna hela högen på bål så fort jag är klar med graviditeten. Det ska bli så skönt att slippa ha dessa åtstramande kroppsstrumpor på sig. Jösses som jag längtar! Illamåendet kommer och går. Jag har fått fruktansvärt ont i höften vilket har resulterat i att jag knappt kan sova för jag kan inte ligga på någon sida utan att det gör jätte ont och att ligga på rygg kan jag glömma för då känns det som att jag ska kvävas när Elsa sjunker ner på alla andra organ (sen ska man ju inte sova på ryggen av ngn anledning eftersom det kan innebära en risk för barnet). Jag får ibland gå ut och sätta mig i soffan och försöka att sova sittandes men det funkar föga, jag har dessutom nästan sittsår i rumpan för jag gör inget annat än att sitta om dagarna. Sammandragningarna håller på att ta livet av mig, jag kan knappt gå 5-10 steg förrän jag bokstavligen måste stanna upp och vila, helst sätta mig ner och pusta ut. Min matsmältning strejkar för fullt ut och jag kan knappt gå på toaletten, jag har testat allt från Laktulos till Microlax och Dulcosoft men ingenting hjälper. När jag skulle ta det sistnämnda (ett pulver som man blandar i vatten) spydde jag fyra gånger rakt ner i vasken samtidigt som Ludwig stod nedanför och skrattade för han tyckte visst det såg roligt ut. Vidrig smak och doft! Just det, jag har ju skav mellan benen också (fortfarande) så jag kan i princip inte ha några byxor på mig och när vi är hemma själv går jag omkring i makens boxershorts under mina gigantiska mysbyxor för det är det enda som inte gör ont. Nästäppan kom som ett brev på posten förra veckan så nu har jag varit tvungen att ta nässpray (Nasin är visst OK även för gravida, har hört att man annars ska undvika nässpray när man är gravid) för annars kan jag inte andas om nätterna.

Men annars är allt bra, haha!

Gravid vecka 35

Jag ser verkligen gigantisk ut i den här klänningen, det är intressant hur magen framhävs olika beroende på outfit. Jag fyndade den här klänningen på Mango’s rea efter sommaren, jag tänkte att den skulle bli perfekt att bära när magen hade vuxit till sig och med facit i hand så är den sååååå skön! Ingen gravidklänning men den gör sig verkligen perfekt för den gravida kroppen…

Det var dock ett under att jag fick till några bilder över huvudtaget i helgen för jag mådde så himla dåligt! Vi beslutade oss dock i alla “gravid-sjuka” för att besöka en av Malmös temalekplatser som ligger här i Limhamn men det blev inte särskilt mycket aktivitet för mig. Jag fick snällt sätta mig på en bänk och se på när Ludwig busade rundor med sin pappa, precis innan vi skulle åka hem tog vi en liten promenad in i skogen för att knäppa av dessa bilderna och sen åkte vi hem. Resten av tiden låg jag i soffan eller också i sängen.

Nu är jag halvvägs in i vecka 35, Elsa är ca 44 cm lång och väger i slutet av veckan ca 2,56kg. Det centrala nervsystemet är snart helt klart och matsmältningsapparaten är nästan färdigutvecklad. Hon fortsätter att lägga på sig vikt och fyller nu ut nästan hela livmodern. Jag var hos barnmorskan igår och då kunde BM känna att bebisen var på god väg att fixera sig vilket känns bra. Tänk att efter denna veckan är det bara två veckor kvar om hon nu kommer för tidigt precis som Ludwig, jag vet inte riktigt vad jag gör om hon bestämmer sig för att stanna i magen längre än så och framförallt inte om hon dessutom går över tiden. Haha, det kommer hon säkert att göra bara för det!

Ludwigs första julstrumpa

Ludwig har fått sin första julstrumpa, jag tänkte så smått börja förbereda inför jul så jag vet vart allt pynt ska stå för plötsligt är Elsa här och då lär fokuset ligga någon annanstans. Förra året hittade jag ingen julstrumpa jag tyckte var fin så jag kunde inte låta bli att köpa denna när jag såg den på Newbie, behöver dock köpa en till lilla Elsa också kom jag på så det får nog bli en till likadan.

Jag har haft två riktigt risiga dagar nu och känner mig konstant “sjuk” på grund av alla gravidkrämpor, jag bryter ihop ungefär en gång per dag och beklagar mig över att jag inte orkar längre. Fy tusan vad detta är tufft, jag kommer inte ens ihåg hur det känns att må bra en hel dag. Igår for jag en snabbis till Emporia medan städteamet var här men precis som jag förutspådde fick jag sammandragningar så att det stod härligheter om det och fick helt enkelt sätta mig på en bänk och vila istället för att springa i butiker som jag hade sett fram emot. Väl hemma kröp jag raka vägen ner i sängen för att ta en powernap, bara det att den där sovstunden blev en 2 timmar lång nap. Positiva var dock att jag för första gången sedan jag blev gravid orkade hålla mig vaken hela kvällen så jag och maken slog på en ny serie och kollade i princip klart hela första säsongen. Tänkte tipsa er om den serien i ett senare inlägg. Idag ska vi åka till LEO’s Lekland en stund, så att Ludwig blir slutkörd för ikväll ska maken på middag med ett gäng vänner och då är det en förutsättning att vår lilla kille samarbetar och inte protesterar när det vankas nattning. Jag känner mig så handikappad för jag orkar inte ens med att hantera om Ludwig skulle få för sig att köra en “jobbig kväll”, på kvällarna kan jag inte ens bära honom för mina ben är helt slut för att inte tala om magen då som protesterar redan utan en tung storebror i famnen.

Vecka 34 och bara några veckor kvar nu…

Det är tungt! Min kropp har nog aldrig känt sig så här svag tidigare, jag hoppas jag får lite superkrafter när det väl är dags för att föda för just nu känns det inte som att jag hade orkat ta mig igenom det “passet”. Nu är vi dock inne i vecka 34 och förutsatt att även Elsa kommer för tidigt (jag räknar skarpt med att hon gör det) så är det bara några veckor kvar, närmare bestämt 3-4 veckor! 83% av graviditeten är avklarad och bebisen är ca 42cm lång och väger i slutet av veckan 2,35kg. Barnet kan själv bekämpa lätta infektioner och det känns enormt skönt! Kring den här perioden lägger sig många barn till rätta och vissa fixerar huvudet i bäckeningångens, BM kunde känna att Elsa låg med huvudet neråt men hon hade ännu inte fixerat sig vilket jag hoppas på att hon gör snart.

Nu till min nya sköna gravid-/amningströja, det är ungefär så här jag går klädd mest hela tiden numer. Ett par mjuka tajts och en skön tröja. Allt som sitter åt framkallar sammandragningar så hemma lever jag i min mjukisdress som inte sitter åt någonstans, tajts kan jag bara ha kortare stunder eftersom de sitter över magen. På kontoret blir det mestadels klänningar och ett par mjuka strumpbyxor (med stödstrumpor undertill, haha) som inte sitter alls hårt över magen men ändå framkallar sammandragningar. Imorgon ska jag träffa läkaren och det känns tryggt att få reda på om sammandragningarna är något som jag bör “lyssna på” och helt enkelt ska undvika all fysiskt aktivitet. I så fall blir det sjukskrivning de sista veckorna…

Det bästa med denna tröjan är att det finns en glipa vid brösten så att man enkelt kommer kunna amma i den, så smart! Jag kommer att bo i denna tröjan i vinter!! Ni finner den här (klick).

Older Posts