Graviditet

Efter att vi fått vårt rum på Förlossningen frågade barnmorskan om jag hade haft några funderingar kring bedövning. Jag har hela tiden haft som mål att föda med endast lustgas vilket jag förklarade, jag är så otroligt rädd för sprutor efter nervskadan jag fick när en sjuksköterska injicerade en voltarenspruta fel som resulterade i att tre nerver skadades och tog hela TVÅ ÅR att reparera. Barnmorskan föreslog därför att jag skulle hoppa i ett varmt bad vilket jag nappade på, även om jag varit väldigt skeptisk till att bada vid förlossningen. Hur som helst var det faktiskt ganska skönt men värkarna kändes precis lika mycket som innan och ganska snabbt klarade jag inte längre av att ligga i badkaret, värkarna kom så tätt att jag hade svårt för att kliva ur. Så fort en värk gick över fick jag snabbt ställa mig upp, där blev jag stående tills nästa värk hade genomsyrat min kropp, nästa steg var att ta klivet ur badkaret och sedan kom nästa värk, efter det fick jag snabbt som tusan (med hjälp av maken) torka av mig och kasta på förlossningsrocken innan nästa värk gjorde mig förstelnad av smärta. Det tog några minuter att sedan gå in till rummet igen. Jag hade önskat en dos lavemang eftersom jag hört att många, under förlossningen, annars råkar göra nummer två samtidigt som man krystar ut bebisen vilket jag verkligen inte ville uppleva. Det var dock lättare sagt än gjort att mäkta med den där dosen samtidigt som värkarna fortsatte att genomsyra kroppen, värkarna kom så tätt att jag till och med satt fast på toalettstolen ett tag.

Där efter blev vi lämnade ensamma på rummet vilket förvånade mig, jag trodde att man skulle ha lite mer stöttning från barnmorskan genom att få tips kring hur man bäst tar sig igenom värkarna men för vår del fick vi klara oss själva. Ganska snabbt hade jag så ont att CJ åter ringde in barnmorskan och frågade om det verkligen skulle göra så ont som jag upplevde det, CJ tyckte till och med att jag skulle testa morfin eftersom han såg hur mycket jag plågades men jag vägrade även morfinet och upprepade hela tiden i mitt huvud:

”max ett dygn av olidlig smärta”

”min mamma har fött tre barn med endast lustgas, då klarar jag också det”

”se det som ett träningspass”

”man har mer vila än smärta”

En annan sak som verkligen hjälpte mig genom värkarna var att jag (efter tips från vänner som precis fött) hade bett CJ att räkna högt när en värk var påväg (varje gång jag satte lustgasmasken till ansiktet visste han att det var dags att börja räkna, vi fick tyvärr inte lov att titta på monitorn där du kan se hur värkarna kommer och går vilket hade underlättat för CJ), det är nämligen tre faser i en värk. Först har man en upptrappningsfas som varar i ca 20 sek, sen har du 20 sek som bokstavligt talat är olidliga och där efter har du ca 20 sek kvar där värken trappas ner för att sedan rundas av med lite vila innan nästa värk kommer. På så vis kunde jag själv ha kontroll och när CJ hade räknat ner försökte jag verkligen att slappna av i kroppen eftersom jag hade läst att om man inte gör det upplevs det som att värken aldrig försvinner. Sen är jag dessutom en ”kontrollmänniska” och för mig känns det så mycket bättre när jag har något att fokusera på och känner att jag har lite koll på läget (inte för att jag hade någon särskild koll egentligen för det gjorde så fruktansvärt ont). Jag tog helt enkelt varje värk för sig och efter att en värk hade passerat tänkte jag ”det var en värk närmare målet”. Maken har dessutom berättat att jag hela tiden frågade vad klockan var, det minns jag knappt själv men jag ville väl ha koll på hur många timmar jag varit inne och hur många timmar av ”det där dygnet av smärta” jag eventuellt hade kvar…

Det var med dunder och brak som vår lilla bebis fick för sig att komma till världen i torsdags, det var prick på dagen då vi gick in i vecka 38 och således 20 dagar före beräknat BF. Vi har ju hela tiden haft på känn att han skulle ha bråttom ut men det här var nog någon slags rekordfart och vi är så glada att han faktiskt bestämde sig för att stanna inne tills vi hade nått vecka 38 eftersom bebisen vid den tidpunkten är så gott som färdigbakad och bara precis ska lägga på sig lite mer i vikt.

Dagen innan Ludwig anlände hade jag inga som helst aningar om att något var på gång, jag har ju under flera månader haft både sammandragningar (magen har dragit ihop sig vid minsta lilla rörelse och det har nästan känts som att man kramar ur magen likt en disktrasa) och i slutet även förvärkar (som jag upplever som mensvärk fast mycket mycket värre) så dessa känningar har ju hört till vanligheterna för min del. Natten till den 4e januari vaknade jag precis i vanlig ordning kring 4-tiden och skulle gå på toaletten men insåg ganska snart att det redan rann mellan benen, jag hade från andra hört att man ofta tror att man kissat på sig när ”vattnet går” så jag for upp som ett kanonskott och in på toaletten och väl där kom det en hel pöl genom trosorna rakt ner på golvet. Maken for upp som ett kanonskott och vår första reaktion var ”wow nu är det på gång”, vid den tidpunkten kände jag varken sammandragningar, förvärkar eller fosterrörelser. På något underligt vis kändes magen nästan lite ”tom” jämfört med hur jag tidigare upplevt den men det är kanske inte så konstigt när den hade tömts ut på så mycket vatten. Vi ringde genast förlossningen i Lund som ville att vi omgående skulle komma in för att säkerställa att bebisen mådde bra, vi satte oss fyllda av förväntan i bilen och skrev in adressen på GPS:en (vi hade nämligen inte hunnit testköra sträckan än) och jag började i bilen skriva ner förlossningsbrevet som vi helt enkelt inte hade hunnit med. Jag var ganska förvånad över att jag vid denna tidpunkten inte kände några som helst smärtor, i en halvtimmes tid fick jag ligga uppkopplade mot en CTG-maskin som intygade att Ludwig hade det hur bra som helst inne i magen. Efter kontrollen fick vi åka hem igen för att invänta att förlossningen skulle dra igång, vi bokade även in en telefontid dagen efter ifall det skulle visa sig att min kropp inte själv satte igång födandet. Det går verkligen inte att beskriva känslan som infann sig vid detta skedet, dels var jag såklart rädd för vad som komma skulle dels kände jag en enorm längtan efter att äntligen få träffa vår son som jag burit på under så många månader.

Väl hemma tillagade vi scones och bokstavligen njöt av en god ”sista frukost” sen kröp vi åter ner i sängen för att ta en powernap och ladda batterierna ifall det skulle visa sig att han fick för sig att anlända senare under dagen. Maken ringde såklart och meddelade att han inte skulle dyka upp på kontoret och vi var båda så otroligt glada över att han faktiskt var hemma när det väl drog igång, eftersom han jobbar i Danmark har det ändå funnits en oro kring hur lång tid det skulle ta för honom att ta sig hem när det väl var dags. Vid denna tidpunkten hade jag fått lite kraftigare förvärkar än vanligt, så pass intensiva att jag tog ett par värktabletter för att ens kunna somna. Efter vår lur strukturerade vi upp dagen så att vi fick gjort så mycket som möjligt här hemma, vi storstädare huset, maken körde bort till matbutiken för att fylla på det mest nödvändiga vi kunde tänkas behöva i kylen när vi sen kom hem, packade om förlossningsväskan och stoppade ner det sista som vi inte hade hunnit få ner, vi hämtade även vårt babynest som vi bara ett par dagar tidigare hade beställt hem och jag skrev ihop ett par blogginlägg så att det inte skulle eka tomt här inne om det nu var så att vi skulle iväg och föda senare under dagen. Jag tyckte det var skönt att hålla mig sysselsatt och när vi var klara med vår lilla ”to do list” slog vi oss ner i soffan och googlade som hastigast upp en (sjukt kass) profylax-youtube-film som vi tänkte kunde vara bra att ha sett innan, vi hade ju inte gått någon andningsutbildning och har väl tänkt att vi får ta förlossningen lite som den kommer. De bästa tipsen hade jag ändå redan fått från vänner som nyligen fött barn och eftersom jag tränat hela mitt liv tänkte jag att andningen säkert skulle komma naturligt så den där filmen som maken googlat fram ägnade jag inte många sekunder åt, istället stod jag lutad mot trappräcket på ovanvåningen och försökte bita ihop varje gång det kom en förvärk som vi även försökte klocka. Jag tyckte det var svårt att klocka värkarna då jag inte riktigt kunde avgöra när de verkligen satte igång och när de var över utan jag tyckte snarare att jag hela tiden hade en molande värk som varierade i smärta.

Vid 16 ringde vi in till förlossningen och berättade hur jag upplevde värkarna och frågade hur vi skulle veta när det väl var dags för att åka in, de sa åt mig att det inte lät som att det var på gång och att vi skulle fortsätta klocka värkarna och ta en värktablett. Barnmorskan sa även, precis som så många andra sagt, att man vet när det väl är dags för att åka in men så var det verkligen inte för mig. Två timmar senare ringde vi åter igen in och tänkte att det kanske är lika bra att åka in och istället bli hemskickade, barnmorskan sa till och med åt oss att vi skulle förbereda oss på att säkerligen få åka hem igen eftersom hon inte tyckte att det lät som att jag hade tillräckligt intensiva värkar. Vi blev ombedda att åka in till Malmö ”Neonatalavdelningen” för en kontroll, det visade sig nämligen att Lund som vi hade planerat att föda på var fullt. Vi satte oss i bilen körde mot sjukhuset, vi hade båda känslan av att jag nog ändå borde ha ”mer ont” innan det väl skulle vara dags och jag kände nästan att jag var lite överkänslig som ”klagade” på att det ändå gjorde ganska ont. I bilen tilltog dock värkarna rejält och smärtan tydde sig på en helt ny nivå, väl framme hade jag så ont att jag i en värk inte kunde gå utan fick stå still och hålla i mig i närmsta vägg. Jag upplevde även att jag inte riktigt kunde prata samtidigt som en värk drog igenom kroppen, tårarna hade vid detta ögonblick tilltagit och jag grät samtidigt som jag försökte ta mig fram i korridoren. Väl framme undersökte en barnmorska mig och det visade sig att jag redan då hade öppnat mig 5cm och vi fick således gå över till Förlossningen där vi fick ett rum…