Costa Rica

Det känns helt overkligt, ingen av oss kan riktigt förstå att vi häromdagen traskade rundor i en djungel! Att insupa atmosfären i en regnskog där apor, krokodiler och ormar är dina närmsta grannar och där du hör ljud som du aldrig tidigare har hört. Apor som skriker i timmar för att märka ut sitt terrotorium (självklart hanarna som ska ha egenrätt på alla honor och med hot försöka att hålla konkurrenterna på avstånd) och som hörs på kilometers håll, jag kan ju lova att vi hoppade till både en och två gånger då det prasslade till omkring oss.

För att komma till Nationalparken tog vi båten i ca 1,5 timme och bara det var en upplevelse i sig.

Ovetandes om att det bara några meter ifrån låg en krokodil och lurade vid strandkanten…Ett gäng asätare på nära håll, tydligen fäller de ut vingarna när de behöver svalka sig.

Vi trodde att vi kom välutrustade rent kamera- och objektivmässigt men ack så fel vi hade. För att fånga djurlivet uppe i träden på bild krävs det en helt annan kaliber på utrustningen. Vi lyckades dock få till några bra bilder.

Fantastiskt imponerande och tät vegetation, vissa ”träd/palmer” fick man akta sig för mer än andra…

Precis som jag trodde kunde jag inte låta bli att utmana ödet och springa efter ormen för att lyckas fånga den på bild. Om ni tittar väldigt noga så ser ni den välkamoflerade reptilen.

Efter halva dagen avnjöt vi en spartansk lunch tillsammans med ett tusentals eremitkräftor som sprang runt på stranden, den svalkande läskedrycken satt som en smäck i den tropiska värmen.

”Mr Dressman” på tur i Djungeln!

Årets bild, haha! Vem vill ha en eremitkräfta på foto när man kan fotografera en farlig orm liksom?

Vår guide.

Trötta och nöjda turister, vill man på äventyr ja då måste man ställa klockan på 05:00 och det känns efter en intensiv dag vill jag lova.

Vi har precis avnjutit en lång frukost med utsikt över djungeln, en frukttallrik till förrätt och scramled eggs med bacon till huvudrätt. Dessvärre mår CJ inte så värst bra i magen idag så han kröp ner i sängen igen (håller tummarna på att det är övergående, klockan är ju i och för sig bara nio så dagen är ung), jag tänkte passa på och gassa lite i solen någon timme…

Sen får vi väl se om dagens utflykt blir av, vi hade tänkt besöka ett vattenfall och sedan ta oss ner till stranden här i Uvita. Imorgon bär det nämligen av till Santa Teresa så idag är vår enda chans att se detta stället.

Eftersom vi reser runt här i Costa Rica blir det oftast väldigt tidiga morgnar så att vi inte slösar för mycket tid av dagen på att just ta oss från ett ställe till ett annat. Igår steg vi upp tidigt för att ta båten ifrån Drake Bay med destination Uvita, det är rätt sjukt att här i Costa Rica är båtturerna likt vår kollektivtrafik hemma i Sverige. En utsatt tid är dock inget som hålls utan man får snällt stå och vänta tills dess att chauffören känner att han vill lämna…

När det väl var dags, ja då var det bara till att kasta upp väskorna på huvudet och hoppas på att inte tappa dem i vattnet. När båten möts av vågorna blir det sannerligen en utmaning att hålla balansen men vi lyckades väl…

Dessvärre tänker man inte så mycket på säkerheten här och när båten i princip var så baktung att den knappt kunde ta oss framåt, ja då valde man att köra ut på havet och flytta över några personer till en annan båt. En och en halv timme tog båtturen, följt av ca två timmars bussfärd innan vi slutligen var framme i Uvita. Väl framme vid hållplatsen hade vi lite svårt att få tag på en taxi så vi körde en fuling, jag gick fram till ett par infödingar och frågade om de inte kunde köra oss till hotellet som låg tio minuter därifrån och turligt nog hade de ingenting emot att hjälpa oss något vilsna turister…

Alltså jag är kär i utsikten ifrån hotellets pool, nu fick vi inte så många timmar här eftersom schemat i vanlig ordning var väldigt fullspäckat plus att det regnade en del när vi väl hade tid till att ligga och sola…

Okej, tanken var att jag skulle bära en matchande djungelhatt samt ett par mossgröna gummistövlar men tiden räckte helt enkelt inte till där hemma innan avfärd så de planerade inköpen brann inne. Jag kan ju säga som så att jag och CJ såg väl ut som två malplacerade stadsbor som kommit vilse i djungeln…haha!

Efter några timmars båt- och bussfärd har vi nu anlänt till Uvita och precis checkat in på hotellet. Alltså jag får bita mig i tungan för här är så förbaskat fint att det känns overkligt. Vi har liksom djungeln precis utanför balkongen och tydligen flänger det både apor och papegojor bara några meter härifrån.. Nu ska vi kasta oss i infinity-poolen och slappa i solen några timmar, man får nämligen passa på så länge solen är framme för den gör lite som den vill och än så länge har den bara velat visa sig under förmiddagarna när vi har haft fullt upp med annat…

Mer om hotellet i ett senare inlägg, här får ni dock ett smakprov som jag bara var tvungen att klicka av så snart vi satte fötterna på hotellområdet.

Hotellet som vi bor på i Drake Bay är verkligen superbt! Fantastiskt läge, familjärt, en service som inte är av denna värld, rent och fräscht, med tanke på att det ingår tre mål mat per dag är heller inte priset oförskämt högt (visst, vi blev lite förvånade över att prisnivån faktiskt är så hög som den är när vi väl satt och bokade våra hotell hemifrån men det verkar som att man verkligen får valuta för pengarna) samt är vi princip ensamma på hotellet vilket verkligen ger det lilla extra.

Ja men det slutade ju riktigt bra trots allt, CJ hade nämligen bokat ett inrikesflyg ifrån San José till Drake Bay utan att först kontrollera att det faktiskt fanns en befintligt flygplats! Vi betalde glatt våra biljetter och tänkte inte mer på det förrän CJ’s vän som tidigare varit i Costa Rica nämnde att vi nog bokat ett flyg med destination landningsbana och ingenting mer, jag ljuger om jag säger att jag för en stund inte var lite orolig då jag satt där hemma och mottog denna information. Samtidigt älskar jag ju äventyr så det var med skräckinjagande förtjusning som jag såg fram emot att landa….

Flygturen var verkligen en upplevelse i sig, det var ett litet plan som rymde 12 passagerare plus personal och för en sekund kände jag mig ganska orolig när piloten öppnade en chipspåse och samtidigt korkade upp en coca cola. Nedan ser ni landningsbanan som faktiskt bara var en landningsbana, bredvid hade de som tur väl var placerat en brandsläckare ifall att planet skulle börja brinna! Haha! Snacka om kontraster… Det jag oroade mig mest för innan vi väl var på plats var att vi bara skulle stå där på landningsbanan mitt ute i djungeln och inte veta varken ut eller in. Jag menar, det var ju min största utmaning med rullväskan! Punktligt nog stod istället ägaren till hotellet där och väntade på oss (trots att vi inte hade fått någon bekräftelse på att det faktiskt ingick pick up service och att de skulle vara på plats när vi anlände), grusvägar som kantades av vattenfyllda väggropar tog oss sedan fram till destination Hotel Taranquilo där vi nu befinner oss.

Vi blir totalt bortskämda här på hotellet, det är endast vi plus ett par till som bor här och personalen är helt fantastiska mot oss. Igår blev vi bjudna till ägarinnans födelsedagsfest, imorse klev de upp halv sex och tillagade omelett till oss för att vi skulle få lite mat i magen innan vi begav oss ut på djungeltur och nu sitter vi här i ösregnet och blir serverade smoothies och kaffe…

Vi jobbar fortfarande med inställningarna på kameran så de här blev något överexponerade…