Efter att vi fått vårt rum på Förlossningen frågade barnmorskan om jag hade haft några funderingar kring bedövning. Jag har hela tiden haft som mål att föda med endast lustgas vilket jag förklarade, jag är så otroligt rädd för sprutor efter nervskadan jag fick när en sjuksköterska injicerade en voltarenspruta fel som resulterade i att tre nerver skadades och tog hela TVÅ ÅR att reparera. Barnmorskan föreslog därför att jag skulle hoppa i ett varmt bad vilket jag nappade på, även om jag varit väldigt skeptisk till att bada vid förlossningen. Hur som helst var det faktiskt ganska skönt men värkarna kändes precis lika mycket som innan och ganska snabbt klarade jag inte längre av att ligga i badkaret, värkarna kom så tätt att jag hade svårt för att kliva ur. Så fort en värk gick över fick jag snabbt ställa mig upp, där blev jag stående tills nästa värk hade genomsyrat min kropp, nästa steg var att ta klivet ur badkaret och sedan kom nästa värk, efter det fick jag snabbt som tusan (med hjälp av maken) torka av mig och kasta på förlossningsrocken innan nästa värk gjorde mig förstelnad av smärta. Det tog några minuter att sedan gå in till rummet igen. Jag hade önskat en dos lavemang eftersom jag hört att många, under förlossningen, annars råkar göra nummer två samtidigt som man krystar ut bebisen vilket jag verkligen inte ville uppleva. Det var dock lättare sagt än gjort att mäkta med den där dosen samtidigt som värkarna fortsatte att genomsyra kroppen, värkarna kom så tätt att jag till och med satt fast på toalettstolen ett tag.
Där efter blev vi lämnade ensamma på rummet vilket förvånade mig, jag trodde att man skulle ha lite mer stöttning från barnmorskan genom att få tips kring hur man bäst tar sig igenom värkarna men för vår del fick vi klara oss själva. Ganska snabbt hade jag så ont att CJ åter ringde in barnmorskan och frågade om det verkligen skulle göra så ont som jag upplevde det, CJ tyckte till och med att jag skulle testa morfin eftersom han såg hur mycket jag plågades men jag vägrade även morfinet och upprepade hela tiden i mitt huvud:
”max ett dygn av olidlig smärta”
”min mamma har fött tre barn med endast lustgas, då klarar jag också det”
”se det som ett träningspass”
”man har mer vila än smärta”
En annan sak som verkligen hjälpte mig genom värkarna var att jag (efter tips från vänner som precis fött) hade bett CJ att räkna högt när en värk var påväg (varje gång jag satte lustgasmasken till ansiktet visste han att det var dags att börja räkna, vi fick tyvärr inte lov att titta på monitorn där du kan se hur värkarna kommer och går vilket hade underlättat för CJ), det är nämligen tre faser i en värk. Först har man en upptrappningsfas som varar i ca 20 sek, sen har du 20 sek som bokstavligt talat är olidliga och där efter har du ca 20 sek kvar där värken trappas ner för att sedan rundas av med lite vila innan nästa värk kommer. På så vis kunde jag själv ha kontroll och när CJ hade räknat ner försökte jag verkligen att slappna av i kroppen eftersom jag hade läst att om man inte gör det upplevs det som att värken aldrig försvinner. Sen är jag dessutom en ”kontrollmänniska” och för mig känns det så mycket bättre när jag har något att fokusera på och känner att jag har lite koll på läget (inte för att jag hade någon särskild koll egentligen för det gjorde så fruktansvärt ont). Jag tog helt enkelt varje värk för sig och efter att en värk hade passerat tänkte jag ”det var en värk närmare målet”. Maken har dessutom berättat att jag hela tiden frågade vad klockan var, det minns jag knappt själv men jag ville väl ha koll på hur många timmar jag varit inne och hur många timmar av ”det där dygnet av smärta” jag eventuellt hade kvar…
