Det finns väl knappast någon som vid detta laget har undgått att oktober är vår rosa månad, månaden då vi tänker lite extra på alla som drabbats av den hemska sjukdomen cancer. I skrivande stund sitter jag framför nyhetsmorgon som gästas av en cancerdrabbad person som berättar sin historia kring när han fick sitt cancerbesked och hur den nya cancermedicinen visade sig skulle rädda hans liv. Det är så otroligt viktigt att vi alla bidrar till att forskningen kan gå vidare, jag önskar av hela mitt hjärta att vi finner ett botmedel mot all cancer i världen. Vi är själva månadsgivare till bland annat cancerfonden, även om det inte rör sig om jätte stora summor så gör vi i vart fall något. Därför teamade jag upp med min vän Linda och fotograferade en rosa outfit för Pink October, en liten påminnelse till er där ute om hur viktigt det är att vi alla gör något och att även det lilla räknas…
I måndags, dagen efter vi tog de här bilderna, blev jag själv opererad eftersom jag hade utvecklat cellförändringar på livmoderhalstappen. Jag vet inte om ni minns men redan för ett år sedan visade mitt cellprov ”lätta cellförändringar”, dessa försvann sedan av sig själv vilket var en enorm lättnad. Efter ett år blev jag kallad för nytt cellprov i syfte att säkerställa att det inte skulle påvisa några nya förändringar vilket mitt prov olyckligtvis gjorde, jag hade åter igen ”lätta cellförändringar”! Känslan som infinner sig när man får ett sådant besked är fruktansvärd! Tankarna spårar totalt! Efter beskedet blev jag kallad till gynekologen som tog sig en extra titt på livmoderhalstappen med mikroskop samt gjorde ännu ett cellprov och eftersom förändringarna visade sig blivit större har jag nu opererats. Operationen kallas ”konisering” och innebär att man med en liten ”värmeslynga” tar bort den biten av livmoderhalstappen där cellförändringen sitter och skickar på analys, sen kallas man på återbesök efter ca 6 månader för att se så att all cellförändring är borta. Jag var så otroligt rädd innan operationen, även om jag har flera vänner som genomgått samma operation (vilket säger en del om hur vanligt det är att få cellförändringar på livmoderhalstappen) och därför vill jag berätta min upplevelse av ingreppet. Jag träffade en läkare som började med att berätta lite mer grundligt om ingreppet och vad cellförändringarna innebär, jag klarade knappt av att lyssna men jag hade som tur var maken (och Ludwig) med mig som fick stötta och lyssna på det som berättades. Tårarna började rinna längst med kinderna redan där och sedan kunde jag inte sluta gråta förrän operationen var avklarad. När det väl var dags för operation gick jag och läkaren tillsammans med en sjuksyster in i en liten operationssal där jag fick klä av mig och lägga mig på en typisk ”gynekologbrits” med benen upp i vädret. Läkaren började med att ge mig två bedövningssprutor, jag trodde att det skulle göra svinont men om jag ska vara ärlig kändes det knappt (man har ju inga känselnerver där de sätter sprutorna som tur är)! Kort efter att sprutorna börjar verka fick jag enorm hjärtklappning, så pass att jag fick lägga handen över bröstet för det var så obehagligt. Detta informerade läkaren om innan så det var inget konstigt med det utan kroppen reagerar så av bedövningen. Någon minut efter satte sjuksystern på en maskin (som jag misstänker var kopplad till verktygen som läkaren använde) och läkaren gjorde själva ingreppet, det tog kanske 5 minuter på sin höjd! När cellförändringen var bortplockad använde läkaren något ”bränningsverktyg” för att stoppa blödningen från området där man plockat bort cellförändringen. Sen är det visserligen vanligt med en blödning efteråt och några få drabbas av en enorm blödning ca 10 dagar efter ingreppet med akutbesök som resultat. Än så länge har jag knappt haft någon blödning, dock har jag haft rikligt med flytningar så jag behöver ändå använda trosskydd. Ingreppet gjorde med andra ord inte alls ont och efteråt har jag haft en mensvärksliknande känningar men inte så farligt som jag hade trott, jag har dessutom känt mig ganska olustig i kroppen och varit lite ledsen av mig men det är nog snarare ett resultat av oron som hela situationen för med sig.
Jag har dock bestämt mig för att inte stressa upp mig över det här men det är lättare sagt än gjort, tankarna drar liksom iväg. Nu innebär ju inte detta att det ÄR cancer men bara vetskapen om att ens kropp utvecklar cellförändringar är så otroligt skrämmande. Man känner sig maktlös i situationen! Hela situationen har vänt lite upp och ner på tillvaron, vi som ville skaffa ett syskon till Ludwig! Nu innebär det inte att vi inte kommer kunna göra det för det ska, enligt läkaren, inte påverka möjligheten till att bli gravid igen. Dock innebär det en evig väntan för man vill såklart säkerställa att cellförändringarna är borta innan man satsar på att bli gravid och det där med att bli gravid vet vi ju alla att det inte alltid är så lätt. Jag har dessutom inte åldern på min sida med tanke på att jag redan nu är 36 år! Nåväl, det viktigaste är att jag är frisk och att det inte visar sig vara cancer. Jag är än så länge lite dåligt insatt i det här med cellförändringar men jag vill i vart fall uppmana er alla att aldrig hoppa över cellprovet, tänk hur lyckligt lottade vi är här i Sverige som får möjligheten att regelbundet kontrollera oss! Något som varit ett stöd för mig under denna tiden är att läsa på Liws blogg där hon skriver öppet om när hon dels fick genomgå operationen som jag nyligen gjort eftersom hon fick svåra cellförändringar och dels fick beskedet om att hon hade hudcancer, in och läs hennes blogg här (klick). Jag vill även tipsa er om Isabelle, en sjukt inspirerande tjej som jag lärt känna via Instagram, som just nu fightas mot obotlig bröstcancer. Denna tjejen har två barn varav den yngsta bara är några månader äldre än Ludwig. Det skär i hela mitt hjärta när jag tänker på hennes situation, ingen borde få uppleva det hon upplever. Ni finner hennes blogg här (klick).
Foto: Aleks